Hemma eller Borta?!

Tack Sverige, alla nära och kära för en härlig och energigivande sommar! 

Oj oj oj, det känns onekligen lite ringrostigt att sätta mig framför datorn och skriva mitt första inlägg efter en lång och härlig semester i Sverige. Som du förstår har jag haft massor av tid att fundera över temat på detta första inlägg. Men nej, jag har helt kopplat av och det var därför med lite skrivfrossa jag börjar detta inlägg.

Till slut kom det sig naturligt eftersom återresan till Jakarta var den riktigt första sedan vi flyttade ut. Det blev påtagligt den sista veckan när vi skulle ta avsked från familj och vänner, både fysiskt, via telefon eller sociala medier. Vad säger man till alla dem när man vinkar adjö? - Hej då, vi ses nästa år igen för nu packar vi våra väskor och åker hem.... eller bort ???

Mina tidigare erfarenheter säger att det tar cirka ett år innan man acklimatiserat sig och fullt ut kan känna att det här är hemma. Detta fenomen gäller inte bara oss utan kan kännas igen i andra lägen också som t ex i sorgen efter en familjemedlem som gått bort eller vid en skilsmässa. Man behöver helt enkelt leva med förändringen i ca ett år för att känna in det nya läget i ett annat kontext. I vårt fall gäller det främst högtider, skola och jobb, årstider, kultur osv men framför allt att vänja sig vid tanken och att acceptera att våra söner och föräldrar bor på andra sidan jordklotet. Det sistnämnda kan vara både hjärtskärande och sorgligt.

Men hur är känslan nu kanske du undrar? Jag kan väl beskriva det som att ett halvår i Jakarta gör att det känns som halvt hemma, halvt bort. Det som ger hemkänsla är att komma HEM till huset där ens saker bor. Till skola, jobb och andra dagliga rutiner och aktiviteter. Att helt enkelt komma tillbaka till den vardag vi håller på att skapa här. Det som sprider BORTA känsla är förstås att vi anses som invandrare i vårt nya tillfälliga hemland. Vi pratar inte språket, förstår inte helt den Indonesiska kulturen eller deras historia. Vi är helt enkelt främlingar i vårt hemland. Det är kort och gott en inskolningsperiod kan man säga.

Den ironiske kanske tänker att det är väl ändå inte så svårt att komma tillbaka till landet där chauffören kör er dit ni vill, eller där städningen, tvätten eller maten hanteras av någon annan. Där poolen alltid är varm och bara väntar på att ni ska ta er ett dopp. Så kan det förstås vara men hemkänsla är inte något materiellt, det är något som bor inom dig och som får dig att känna trygghet.
Något som växer sig starkare ju längre tiden går och förutsättningarna finns. När just den känslan  infinner sig är förstås individuell och varierar beroende på vem du frågar. Men jag är helt säker på att det finns goda förutsättningar här i Jakarta.

På återseende!