Det svänger!

Inför en utlandsflytt har Scania, precis som många andra stora företag, stöd för hur man snabbast och smidigast tar sig genom systemen och acklimatiserar sig i sitt nya hemland. Det finns checklistor för blanketter till myndigheter som t ex utskrivning hos skattemyndigheten, Försäkringskassan osv       Det finns också checklistor för andra typer av engagemang hos banker, tidningsprenumera-tioner, Radio/TV licenser som måste avslutas eller frysas, skatte och pensionsfrågor. Men det finns också kurser i hur man personligen och som familj förbereder sig inför en flytt. Denna kurs hjälper dig att förstå hur du kan komma att reagera i ditt nya hemland och hur du hanterar dessa situationer om de uppstår.

Som alltid vid en stor förändring händer det något inom oss. Den första tiden i sitt nya hemland är man oftast positiv och full av förväntan. Man har sett fram emot flytten, de många möjligheterna till nya bekantskaper, en ny kultur och nya äventyr. Nästan som en förälskelse. Man har ett öppet sinne och en förlåtande inställning och är överseende med det mesta. Man är glad och positiv och känner sig stark, övertygad om att det val man gjort är helt rätt.

Nästa fas är en fas av uppvaknande. Smekmånaden är slut och helt plötsligt ser man brister och utmaningar man tidigare inte sett. Det man tidigare tyckte var charmigt kan bli ett störande element och utveckla en slags frustration.  Man kanske tvekar och ifrågasätter om det val man gjort verkligen är det bästa för familjen. Borde vi kanske ha stannat hemma? Var det här verkligen rätt beslut? Många tankar snurrar runt i huvudet. Man kanske får hemlängtan och kan till och med komma in i en depression.

Den tredje fasen kan beskrivas som  återgång till ett så kallat "normal läge". Du har kommit över de två första faserna och är förhoppningsvis i ett tillstånd av trygghet och acceptance. Du har släppt taget om vardagen och rutinerna där hemma. Du vet känslan man har när man är på semester och tänker -"Nu sitter de säkert där hemma och dricker sitt förmiddagsfika. Eller, nu har de säkert veckomöte..." Då man släppt taget om dessa tankar och helt anpassat sig till sitt nya liv, då är man förmodligen i fas tre. Man är här och nu och fokus är på vardagen man själv har skapat. Man sneglar inte över axeln för att ständigt finna ut hur livet är där hemma, eftersom hemma är där du just nu bor. Du ägnar merparten av din kraft åt vänner och familj runt omkring dig. Det är då du befinner dig i den lugna och behagliga fasen av din resa.

En sak är gemensam, alla går igenom dessa faser, mer eller mindre utmärkande. Toppar och dalar kan vara olika höga eller djupa. Tiden du spenderar i dessa ytterligheter är också individuell. Men helt klart är att vi alla på ett eller annat sätt går igenom dessa faser. I en familj kan dessa variera och vara helt osynkade. Alla gör sin egen resa och reagerar individuellt olika starkt eller svagt. Hur länge du väljer att stanna i de olika faserna beror delvis på dig själv. Du har en möjlighet att påverka ditt tillstånd även om du just då inte kanske tror det. Du kanske behöver en knuff på vägen eller så måste du jobba med ditt eget sinne och vara lyhörd för dina egna tankar. Om fas två blir alldeles för djup och lång kan det vara svårt att av egen kraft ta sig vidare. Du kanske behöver prata med någon. Men ge inte upp, om du inte nödvändigtvis måste.

Var befinner vi oss då, kanske du undrar? För egen del tror jag att jag pendlar mellan fas två och tre.
Vissa dagar känner jag mig stark och tycker att livet är toppen. Dessa dagar brukar vara fyllda med intressanta aktiviteter, dagar då jag träffar kompisar och är fullt sysselsatt. Andra dagar känner jag en frustration. En frustration över att jag inte får utlopp för min energi. Eller att jag inte har stimulerande eller utmanande uppgifter eller ansvar. Jag känner mig inte behövd och upplever att jag mest "leker" jobb för att hålla mig sysselsatt. Jag kan känna att jag slösar lite av mitt liv på att göra ingenting.

Missförstå mig rätt. Jag är otroligt tacksam för att vi får möjligheten att göra denna resa. Den är självvald och vi trivs bra. Men i vissa stunder måste man också tillåta sig själv att vara ärlig. Inte blunda för sina känslor eller hur man känner det. För mig hjälper det i alla fall. Och jag kan säga att det går över snabbt. Man kan välja glädje framför sorg på samma sätt som man kan välja att se möjligheter framför problem.

Förra veckan flyttade vi till nytt hus som ligger ett stenkast från Claras skola. Ett fint hus som vi redan känner att vi kommer att trivas bra i. Livet här känns dessutom betydligt enklare och friheten större för oss alla. Vi kan enkelt gå iväg till mataffären utan att be chauffören köra oss. Clara kan gå till skolan och jag kan gå över till kompisar som bor i området. Vi skapar rutiner, bygger ett hem med personliga saker och minnen och sakta men säkert infinner sig vardagen i Jakarta. Det är nu den riktiga resan startar och vi kan bygga ett liv som blir hemma.

Har du tänkt på: - Man ångrar sällan det man gjort utan det man inte gjort!



Glad Påsk!

En liten rundtur i vårt nya hus:

Internationella kvinnodagen

Först vill jag gratulera alla namnsdagsbarn som heter Siv idag. GRATTIS!

Anledningen är förstås att min Mamma heter Siv. Hon har även förärat mig detta vackra namn och som jag i min tur har gett till min dotter. För mig betyder Siv styrka och trygghet och är en symbol för Internationella kvinnodagen! Jag kan inte säga att jag var stolt över namnet när jag var liten. Men tycker nog att det växer med åren.


Tillbaka till den Internationella kvinnodagen som idag firas över hela världen. En dag jag tycker absolut förtjänar större plats på dagordningen än i en bisats i media eller andra politiska arenor. Inte minst efter dagens rapport som visar att endast 6% av Sveriges börs VD:ar är kvinnor. Jag tycker det är skandal, om jag får säga min mening!

Men det är inte om näringslivet den här artikeln handlar om. Jag ser ett allt större engagemang bland unga tjejer idag som med styrka och kraft vill driva en feministisk debatt. Jag ser det inte minst eftersom jag själv har en dotter i tonåren. Bilden nedan är tagen i lördags i en buss i Jakarta. Om du tittar riktigt noga ser du en ung kvinna på bilden. Bilden visar att innanför markerat område har kvinnorna sin plats i bussen.

Det var just denna bild som skapade en stor och het debatt kring middagsbordet i lördags. Kärnfrågan som debatterades var hur man skulle tolka innebörden och signalvärdet av denna handling.

Är man lite ödmjuk och godsint kan man tolka det som en fredad zon för kvinnor som tidigare fått utstå kränkningar eller andra trackaserier på bussen. En handling som helt enkelt skulle vara till kvinnans fördel.

Om man inte är lika ödmjukt inställd kan man med avsky ta avstånd för detta. Varför ska vi tillåta segregering? Detta skulle ju aldrig få hända i Sverige! (I alla fall inte vad gäller kvinnor och män) Varför ska kvinnor under Islam inte ha samma rättigheter som män? Varför ska kvinnor över huvud taget behöva utstå kränkningar eller sexuella trackaserier? Det borde aldrig vara tillåtet och därför inte ens förekomma. Vilken typ av kvinnosyn är det? Och varför denna stereotypa bild av oss kvinnor?!

Det är kloka frågor från en ung tjej som givetvis kräver bra svar. Men hur besvarar man dessa frågor på ett ödmjukt och icke fördömande sätt i ett land där vi faktiskt bor och lever idag. Hur debatterar man med någon som inte alls tycker religion, kultur eller historia har med saken att göra. Där det är noll tolerans som gäller och inga kompromisser. Som du förstår var debatten het och bitvis högljudd. Du kan säkert också lista ut vems åsikter som segrade. Självklart har jag inga andra åsikter än hennes. Inte heller några bra svar mer än att det förstås inte är acceptabelt. Att jag själv har en mer nyanserad bild av verkligheten och kanske inte skulle uttrycka mig så kategoriskt, kändes inte relevant i denna diskussion. Men att sträcka mig så långt som att sudda ut vår könstillhörighet och kalla alla HEN är att ta det ett steg för långt.

Reflektionen från vår debatt var ändå uppfriskande. Ska vi få slut på könsdiskriminering och uppnå ökad jämlikhet och mångfald i samhället kanske vi måste bli tuffare och kräva noll tolerans. Varför diskuteras och debatteras frågan samtidigt som väldigt lite händer.

Jag är stolt över min dotter och alla andra unga tjejer som så passionerat driver dessa frågor. De är inte rädda att uttalat ta ställning. De är inte heller rädda för att säga vad de tycker och argumentera för sin sak. I sociala medier, runt middagsbordet eller bland kompisar.

Därför vill passa på att önska er alla en inspirerande Internationella kvinnodagens dag!