Hur går det för oss

Jag tänkte i det här inlägget berätta hur det går för oss. Hur vi bor, Claras skola och livet i stort.

Det har gått 3 veckor sedan vi lämnade Sverige. Ett avsked som alltid är känslomässigt berörande. Man ser fram emot nya äventyr och är förväntansfull. Men samtidigt känner man en sorg över att lämna familjen och alla vänner. Extra svårt var det den här gången eftersom både Gustav och Filip inte följer med oss. Gustav kommer att plugga ett halvår i Barcelona fr o m februari och Filip stannar kvar i Uppsala.

Vi bor i södra Jakarta, där många expats bor. Det är här den bästa internationella skolan finns och också därför många väljer att bo här, så även vi. Vi har flyttat in i huset där Claes företrädare bodde med sin fru. Här finns möbler, porslin och allt det man behöver för ett fungerande liv. Det som saknas är förstås den personliga touchen, dvs tavlor, mattor, kuddar och kära saker och ting man samlar på sig efter hand. Och det som gör ett hem. Vi trivs jättebra i huset men inom några månader kommer vi att flytta till ett hus närmare skolan. Som du förstår av trafikläget är det ytterst viktigt att hitta det mest optimala boendet i förhållande till både skola och jobb. Ingen vill sitta mer än nödvändigt i bilen. Det blir i alla fall ett stort antal timmar i bilen varje vecka.

Nedan ett par bilder från vårt hus

Jakarta Intercultural School, JIS

Clara går på JIS, den bästa internationella skolan i Jakarta. Och så här långt kan vi bara hålla med. Skolan är fantastisk. På skolan går ca 2 500 elever, från förskola hela vägen upp till gymnasiet. Ca sextio olika nationaliteter är representerade på skolan. De flesta lärare är från USA, Australien och UK. Skolområdet är otroligt stort och innefattar förutom skolbyggnader även bibliotek, fotbollsplaner, pooler, tennisbanor, klättervägg, två stora sporthallar, grönområden osv.

På en sådan här skola är de oftast väldigt bra på att ta hand om nya elever. Alla har en gång varit ny på skolan och vet hur betydelsefullt det är att få komma in i gemenskapen. Både lärare och elever är hjälpsamma och har välkomnat Clara med öppna armar. Clara har redan kommit in i gemenskapen och hennes kompisar kommer bland annat från Danmark, Italien och Japan. Skolarbetet går bra med många läxor, om du skulle fråga Clara. Alla skolämnen skräddarsys per elev. Detta möjliggörs genom att alla elever får sin egen Mac Book och tillsammans med sin Counsellor/Studievägledare byggs ett individuellt schema per elev. Valen av ämnen, förutom de obligatoriska, väljs med utgångspunkt från elevens framtida studieinriktning och universitet. Man har en holistisk syn på lärandet där både det akademiska och sociala kunskaperna är viktiga. Därför uppmuntrar man också eleverna att engagera sig i skolans många olika aktiviteter som t ex idrott, drama, poesi, matlagning, musik eller volontärarbete. Skolan har en mängd olika aktiviteter som alla bygger på elevernas efterfrågan och engagemang. Allt verkar möjligt.

Även mottagandet för oss föräldrar är fantastiskt. Jag har redan varit på tre möten i skolan och träffat rektor och hela organisationen som ansvarar både för den akademiska och sociala läroplanen. Fått en rundvandring på området och träffat andra nyanlända föräldrar. Föräldrar samverkan är en viktig del och många medföljande (mestadels kvinnor i min situation) är engagerade i skolan på olika sätt. När jag landat i vardagen och alla rutiner är på plats kommer jag också engagera mig i skolan på något sätt. Det känns viktigt att komma in i ett sammanhang men också att skapa ett nätverk i "The expat community".

Några bilder från skolan

Jag tror rundvandring på skolan får sluta här. Så också mitt inlägg för den här gången. Men innan jag slutar...

Förra veckan var Gustav och Filip på besök hos oss. Det var otroligt kul att ha dem här och att få visa dem var vi bor och hur vi lever. Sista bilden är en familjebild tagen i lördags då vi var på utflykt i Jakarta. Med på bilden är också Untung, vår chaufför och dagen till ära även guide.

Vi hörs snart igen!

Jakarta

Två veckor har gått sedan vi kom till Indonesien och det är många intryck att smälta. Som toppen på allt detta, ett terrorattentat i centrala Jakarta. Det här inlägget får därför bli lite gott & blandat.

Jag försöker fundera på vad som sticker ut, vad som är annorlunda eller lika den miljö vi normalt lever i. Så här långt är det framför allt mängden människor du ser över allt och trafiken, som jag skrev om i mitt första blogg inlägg. Och värmen förstås. Just nu är det ca 35 grader.

Jakarta är en otroligt stor stad både till yta och antal människor. 12 miljoner människor bor och lever här. I centrala Jakarta, där också attentatet skedde, har ett stort finansiellt centrum vuxit fram. Där står skyskrapor, shopping centrum och lyxhotellen på rad. När du är där känns det som vilken stor stad som helst i världen. Det myllrar av människor och det är stor aktivitet.

I Jakarta pågår en stor satsning och investering i infrastruktur bl a i utbyggd lokaltrafik, både i form av bussar och tunnelbana. Jakarta är en av få storstäder som ännu inte har någon tunnelbana.  Man bygger ut järnvägen till viktiga städer utanför Jakarta där snabbtåg ska trafikera samt ett expresståg till flygplatsen. Och jag kan inte annat än stödja dessa pågående projekt. Jakarta behöver detta utifrån både miljöaspekter och framtida utveckling. Trafiken är i dag mördande och ett stort och växande problem. Här talar man inte i termer om kilometer utan om tid. Om man frågar; - Hur långt är det till skolan? Blir svaret - Ca 30-45 min, i värsta fall 1 timme.

Indonesien är ett utvecklingsland och det märks när man kommer utanför de finansiella kvarteren. Sophanteringen är undermålig och vattnet och luften är otroligt förorenad. Vad vi kan se har man ingen återvinning. Möjligen plaståtervinning, men ännu i liten omfattning. Vi slänger därför allt i soporna; glas, plast, aluminium, glödlampor, batterier osv. Det gör ont i både hjärta och själ.

Eftersom Jakarta inte är en stor turistdestination undrar jag var alla människor kommer ifrån när jag går runt i alla dessa otaliga shopping centrum. Jag har förstått att i Jakarta finns en stor och växande medelklass och det är de jag ser i alla shopping centrum. Detta är självklart inte fallet när du kommer ut på landsbygden, men i Jakarta syns det tydligt. Jag får återkomma till detta när jag trängt lite djupare in i det Indonesiska samhället, politiken och kulturen.

Hur har terrorattacken påverkat Jakarta

#prayforjakarta och andra hashtags har florerat i sociala medier. Och människorna här verkar inte rädda. De är fast beslutna om att leva sitt liv och bekämpa all terrorism som kan hota eller skada deras land.

Den nationella Polisen gjorde en fantastisk insats i samband med attacken och lyckligtvis var det "bara" 8 personer, varav 4 civila, som dödades i attacken. Det hade kunnat vara långt många fler om man inte agerat så snabbt. Sedan attacken på Bali 2009 har Indonesien gjort mycket för att förbereda sig på fler attentat. Både Australien och USA har bistått med utbildning och annan kunskap kring terrorbekämpning. Därför hade den Indonesiska polisen god beredskap och kunskap om de olika terrorist cellerna som verkar i området. Landets president Joko Widodo uppmanar folket att leva som vanligt och säger att folket kan känna sig trygga.

Men självklart påverkar en sådan här händelse livet i någon mån. När man besöker allmänna platser, shopping centrum, P-hus och liknande har säkerheten höjts. Alla bilar och väskor undersöks och scannas. Men det här är väl snart vardagsmat för oss alla. Vem kan gå säker idag? Ingen!

Jag vill passa på att tacka alla som följde utvecklingen och tänkte på oss. Det värmer!

Bilden är tagen precis utanför där vi bor och får symbolisera det stora behovet av framtida utveckling inom renhållning och påverkan på vår miljö.  

Jakarta - min första dag på jobbet!

Så sitter jag här igen, och leker jobb. Ganska trivsamt måst jag säga. Clara är i skolan, JIS, Jakarta Intercultural School i Jakarta. Och Claes är på jobbet. Min allra första dag, helt utan familjen vid min sida. Jag måste understryka att det verkligen inte är synd om mig. Det var det däremot om Clara i morse när hon 06:30 åkte iväg till skolan för sin första riktiga skoldag på JIS. Jag önskar att jag hade kunnat sitta osynlig på hennes axel som moraliskt stöd.  Vet samtidigt att hon kommer klara det fint.

Så här i början är det mycket information man behöver inhämta. Hur skaffar jag nytt mobilnummer, hur får vi dricksvatten till huset, var köper vi mat, gas till grillen eller gardiner till huset och hur får vi dem upphängda? Vem kan hjälpa till med stopp i avloppet?? Inloggning till skolwebben ska fixas, registrering hos ambassaden och tusen andra små saker. Som ni hör är jag inte sysslolös.
Sekreterare Nyqvist at her duty!

Men det här är inget emot den största utmaningen av dem alla. TRAFIKEN!!!! Det är miljoner människor i bilar eller på motorcyklar. Jag har hört att det är ca 1 miljon bilar i Jakarta och säkert mer än 8-10 gånger fler motorcyklar. På varje motorcykel sitter det i snitt 2-3 personer. Och säkerheten är det si och så med. Föraren är enligt lag tvungen att bära hjälm men inte medpassagerare. Det är ofta man ser Mamma, Pappa barn på en och samma motorcykel, barnen oftast utan hjälm.
Hur tänker man då, undrar en säkerhetsmedveten nordbo?

Här några bilder från trafiken: