onsdag 4 oktober 2017

Spaning i Indonesien

Mitt första inlägg efter ett långt uppehåll tror jag helt tog slut på mina krafter. Den känslomässiga urladdningen blev total och jag behövde ett par veckors vila från tangentbordet. Men nu är jag tillbaka och livet börjar sakta återgå till det normala.

Som du förstår har jag oändligt med tid att betrakta och reflektera över vardagliga saker som på ett eller annat sätt gör intryck på mig här i Indonesien. Vissa starkare än andra. Jag tänkte därför i kommande inlägg dela några av mina spaningar. Listan kan göras oändligt lång men här kommer några till att börja med.  Håll till godo. Inom kort kommer flera.


Fundersam

Något som inledningsvis förbryllade mig, och som jag fann motbjudande, när jag besökte publika toaletter på t ex shopping malls, restauranger, flygplatser eller biografer, var att toalettring och golv nästan alltid var våta. Lite fördömande trodde jag att toalettbesökaren innan mig kissat vid sidan om och i mitt stilla sinne tänkte jag -"hur svårt kan det vara att pricka rätt".

Nu vet jag att Indonesier i allmänhet inte använder toalettpapper utan i stället vattenslangen som bepryder varje toalett.  Efter egna praktiska övningar har jag insett att det är ett svårt balansstycke att pricka rätt, om man samtidigt vill undvika att sitta på den blöta toaringen, varför vatten oundvikligen hamnar utanför.


Glädjande kan jag berätta att om du skulle besöka en publik toalett i Indonesien, behöver du inte frukta.  Du kommer att mötas av ett gäng glada toalettstädare som skrapar bort överflödigt vattnet från golvet efter tidigare gäst. Förhoppningsvis även fyllt på med nytt toapapper när det gamla tagit slut. Men det sistnämnda kan jag inte garantera.

Slutligen kan tilläggas att det faktiskt finns en annan koppling till toalettbesök i Indonesien som du förmodligen kommer att läsa om i alla guideböcker. Undvik att ge något till någon med din vänsterhand. Det är nämligen den man använder på toaletten.

Hatkärlek

Eftersom Jakartas infrastruktur fortfarande är undermålig är taxi ett absolut måste för den som inte har egen bil och chaufför.  Det taxiföretag jag personligen använder heter Blue bird och är Jakartas största taxiföretag och erbjuder olika typer av transportservice. Det bästa med taxi i Indonesien är att det är superbilligt. Vem som helst har råd att åka taxibil eller mc-taxi. Jag kan ge dig ett prisexempel, en normalresa, dvs utan exceptionella köer, på 1 mil kostar ca 45 Kr. Det är väl samma pris som när du kliver in i taxibilen i Sverige innan ens bilen börjat rulla! Om du hade åkt mc-taxi samma sträcka hade kostnaden för samma resa förmodligen varit mer än hälften så billig. Ett annat prisexempel är från den gången i våras jag satt i grymköer hem från ambassaden på grund av plötsligt störtregn. Jag spenderade fyra timmar i taxin, färdas ca 15 km, till det facila priset av ca 150 kr. Den gången tyckte jag inte bara synd om mig själv utan även taxichauffören. Jag gav honom rejält med dricks.

Man brukar säga att man alltid får det man betalar för. Det gäller förstås även taxiresor.
Blue bird är en vanlig taxi till skillnad från att taxichauffören sällan hittar till kundens adress eller slutdestination. Man vet alltså inte helt säkert när den dyker upp framför huset. Ibland känns det som rysk rollett. När väl bilen hittat fram och du sitter i bilen blir Google maps din käraste vän. Mr Google har räddat mig otaliga gånger från att hamna helt fel på kartan. Blue bird själva uppger att varje bil är utrustad med gps, men det tror jag inte på för än jag ser det.

Något jag också lärt mig under alla timmar i taxibilen är att alltid ha jämna kontanter i plånboken, då chauffören sällan har växel. Och att hitta någon på gatan som kan hjälpa till att växla en 60-kronors sedel, för övrigt den största valören på sedlar, har jag inte alltid lusta att spendera tid på. Det kan nämligen ta lång tid. Herr taxichaufför (har aldrig sett en kvinnlig sådan) accepterar inte heller kortbetalning.


Blue Bird taxi 
Förutom vanlig taxi finns ett antal transportföretag som erbjuder motorcykeltaxi. Mycket behändigt om man vill komma fram snabbt. Eller få varor levererade till dörren. Dock inte att rekommendera om man är rädd att själv andas eller äta avgaser!

Taxi beställs mycket enkelt och smidigt genom transportföretagets app. Du ser var bilen/MC:n är och kan lätt hålla koll på din chaufför. Marknaden är fortfarande stor för den som vill ge sig in i konkurrensen med andra aktörer som Uber, Grab Car, Go Jek osv

Upprörande

Nummer ett på min lista över saker som upprör mig är alla kategorier Luftkvaliteten. Under tiden vi bott i Jakarta känns det som om det bara har gått åt ett håll, det vill säga fel håll. Flera dagar de senaste veckorna har luftkvaliteten varit sämre än i Beijing. Dessa dagar har luftkvaliteten uppgått till > 150 PM2.5. Samma dag kan Stockholm ligga på runt 30 - 50 PM2.5. Då förstår du vilka nivåer jag talar om . De största bovarna är förstås de många miljoner bilar, lastbilar, mopeder och motorcyklar som trafikerar stadens gator och som tankas med oren bensin. Den dåliga luftkvaliteten har uppmärksammats i media och finns som prioriterat område både hos Jakartas guvernör men också i regeringskansliet. Forskning visar att den orsakar stora hälsoproblem för Indonesiens invånare vilket medför höga och onödiga sjukvårdskostnader, förtidig dödlighet osv. Självklart är det värst för alla oss som bor i Jakarta men även andra storstäder i Indonesien ligger i riskzonen. Alla infrastrukturprojekt som pågår i Jakarta med omnejd är viktiga insatser för att lösa problemet, men det är långt ifrån tillräckligt. Det enda som på kort sikt kan lindra de höga nivåerna är ett uppfriskande störtregn. 

Nummer två på samma lista och på samma tema är Renhållningen. Den är näst intill obefintlig och under all kritik. Jag har berört detta område tidigare men det tål att repeteras. Jag fattar inte att man inte kan hitta ett system som hjälper Indonesien ur denna misär. Självklart behövs pengar för att kunna investera i förbränningsanläggningar och andra åtgärder men man skulle kunna börja med utbildning till alla barn i skolan. Om alla börjar med att inte slänga plast, matkartonger, flaskor och annat skräp på gatorna så har man kommit en liten bit på väg. Detta nedskräpningsfenomen är dessvärre lika vart än du reser i Indonesien. I byar, skogar, längst stränder och på gator och torg.

Med ett mycket undermåligt (näst intill obefintligt) renhållningssystem tvingas dessutom lokalinvånarna slänga sina hushållssopor i de vattendrag som rinner genom städer och byar. Som om det inte var nog låter man även avloppsvattnet från toaletterna gå rakt ut i ån. Stanken och synen av soport är ett mycket bekymmersamt och tråkigt inslag i den Indonesiska omgivningen. Glädjande nog delar de nordiska länderna sin kunskap om sophantering med politiker i Jakarta. För några veckor sedan hölls ett seminarium med titeln - Waste to energy och syftade till att visa hur sopor kan hanteras för att producera förnybar energi. Det stora problemet är hur Indonesien ska ha råd att bygga dessa anläggningar för framtiden.


Idag produceras 7 000 ton sopor varje dag bara i Jakarta. Under tiden politikerna funderar över lösningar och finansiering växer sopbergen allt högre, dag för dag.



onsdag 13 september 2017

Längtan

Det känns som evigheter sedan jag satt framför datorn för att skriva ett inlägg till dig som följer min blogg. Det har gått mer än ett halvår sedan sista inlägget och under tiden har det hunnit hända mycket.

Hela våren jobbade jag på svenska ambassaden i Jakarta som projektledare för det svenska statsbesöket till Indonesien. Tack till kungahuset som valde Jakarta som destination för sitt utgående besök just precis när jag var här. Vilken timing! Det var otroligt kul, lärorikt och inspirerande inte minst tack vare alla härliga kollegor på ambassaden samt övriga i den svenska delegationen som följde med på resan. Jag är otroligt tacksam för förtroendet och de minnen och erfarenheter jag för alltid kommer att bära med mig.

Efter en hektisk vår med heltidsarbete, långa och många timmar i bilen fram och tillbaka till jobbet, väntade en skön ledighet och sommar i Sverige. Det är alltid så härligt att få komma hem och andas frisk luft, hämta ny energi på landet,  träffa familjen, släkten och alla vänner. Som alltid har jag stora ambitioner att hinna allt jag saknat. Att träffa dem som betyder något och att ta igen allt jag missat under tiden jag varit borta. Men dessa höga ambitioner faller nästan alltid på eget grepp. Tiden är en bristvara, det är bara att inse. Att jag aldrig lär mig!

Allt gott har ett slut, så även denna sommar i Sverige. Dagen då man ska ta farväl och säga på återseende kommer snabbare än man tror! Plötsligt är den här, den dag som i början av sommaren kändes så avlägsen.

Just den här gången kändes det extra ledsamt att lämna Sverige


Som tidigare år skulle jag och Clara åka tillbaka till Jakarta i början av augusti för att hinna till skolstarten på JIS (Jakarta Intercultural School) i tid. Men inte i år. Clara checkade i stället in på internat vid Sigtuna Humanistiska Läroverk. Hon har valt att gå svenskt gymnasium och ta studenten på hemmaplan. Så när det väl var dags att lämna Sverige för den här gången fick jag åka tillbaka alldeles själv. Claes hade redan åkt i förväg.

Känslorna som fyllde mitt hjärta, denna annars så soliga augusti dag, kändes obeskrivligt sorgsna och svåra att beskriva. Ensamhet. Tomhet. Förtvivlan. Sorg. Jag kände samtidigt en akut längtan att veva tillbaka tiden efter det som en gång varit och som inte kommer igen. Längtan tillbaka till när barnen var små och vi som föräldrar var behövda. Då alla tre barnen bodde hemma och vi var en enda stor härlig familj. Som bortblåst var alla utmaningar vi som småbarnsföräldrar ibland kände när tiden inte räckte till och logistiken och barnens behov fyllde varje tomrum. Längtan som jag kommer ihåg den just i dessa stunder, blickade ofta mot framtiden då barnen skulle växa upp, klara sig själva och vi som föräldrar skulle få mer vuxentid tillsammans. 
Vad hände egentligen, hur kunde tiden gå så fort! 

I samma ögonblick blev självömkan påtaglig.  En sorg sköljde över mig för att vi inte längre skulle få ha våra barn nära oss samt en rädsla över att inte kunna vara närvarande när det väl behövs. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle tycka så synd om mig själv, som just då. Det slog det mig inte ens att jag kanske borde tycka synd om barnen som blev lämnade, och inte tvärt om. Allt fokus var riktat mot mig själv och mina egen självömkan. 

Många tankar snurrade i mitt huvud. Till vilken nytta skulle vi åka tillbaka? Med alla tre barnen på en kontinent och vi på en helt annan. Tog vi verkligen rätt beslut? Är det verkligen värt det? Vad hände egentligen och hur kunde allt gå så snabbt? Plötsligt är alla barn utflugna och vi ska leva en vardag utan dem. Hur-kul-är-det känslan infann sig och jag började få kalla fötter. Tårarna som fyllde mina ögon och som förvandlade alla tidigare rationella beslut till en suddig dimma, kändes helt plötsligt ohanterliga att bära. Tårarna följde mig hela vägen till Jakarta.

Längtan ur olika perspektiv


Drygt tre veckor har passerat och jag har haft tid till både eftertanke och reflektion. Den första tanke jag försöker förstå är naturligtvis den sorg i hjärtat jag kände. En sorg som faktiskt fortfarande finns kvar inom mig. En odefinierbar sorg jag lite motvilligt har svårt att förstå. Att det var vi som lämnade barnen för fortsatta äventyr på andra sidan jorden är naturligtvis en förstärkande dimension som till viss del skapat skuldkänslor svåra att skaka bort.  Alla barnen mår bra och trivs med sina respektive liv. Varför känner jag sorg? Jag borde vara glad för att de vuxit upp till självständiga, ansvarstagande individer med egna och personliga drivkrafter. 

Det som kanske är mer rationellt att förstå är när ensamheten och tomheten blev ett faktum blev också den omedelbara reaktionen en längtan tillbaka till det förgångna. En längtan till trygghet och igenkänning som jag kunde relatera till. En tid som så här i efterskott bara minns med värme och glädje. 

En fråga jag ställt mig är om jag blir en bättre mamma av att krampaktigt stanna kvar i det förgångna. Mår mina barn bättre av att veta att jag sitter här på andra sida jorden och längtar efter dem, förlamad och oförmögen att njuta av livet här och nu???? Förmodligen inte. 
Jag älskar ju våra barn lika mycket oavsett om jag tillåter mig själv att samtidigt leva mitt liv. Jag vet ju att de har det bra. Och tack vare Face time och Skype kan vi faktiskt prata med varandra varje dag om vi vill. Hur länge vi vill tills internet blir svajigt och bryts!

Plötsligt inser jag att det finns inre drivkrater som hindrar mig från att gå vidare i processen. Men jag inser också att det är lika viktigt att våga bottna i dem innan jag kan gå vidare. Jag tillåter mig därför att stanna kvar i denna känsla ett tag till. När tiden är mogen kommer jag självklart gå vidare. Eller rättare sagt när jag självt bestämt mig för att gå vidare. Så mycket har jag lärt mig om mig själv i all fall. 

Jag tänker att längtan kan ju faktiskt ses från olika perspektiv, om jag bara har modet och öppenheten att se dem. Lika mycket är längtan i mitt fall mot det okända. Eller till det som tidigare varit omöjligt att göra på grund av olika omständigheter. Men det kan också innehålla en längtan till förnyelse och förändring. Lite samma sak fast på ett annat sätt. 

När känslorna får sväva fritt utan påverkan av mina för stunden fördomsfulla tankar börjar jag helt plötsligt få ny energi. Ryck upp dig, tänker jag! Njut av situationen och ta för dig. Snabbare än du tror är vi på hemmaplan igen. Barnen klarar sig alldeles utmärkt utan oss. Till och med kanske lite bättre än vad vi både hoppas och tror.  Jag får en stark önskan att utnyttja längtan som drivkraft framåt i stället för bakåt. Att våga blicka framåt och öppna dörren till en ny fas i livet. Våga kliva över tröskeln mot framtiden och det okända. Det som för mig symboliserar glädje, utveckling och äventyr. 
Precis som det förgångna gjort!

Inget blir ju bättre av att sitta här och destruktivt längta!









onsdag 25 januari 2017

Balans

Tisdag förmiddag. Hemkommen från ett skönt yogapass. Avslutat mitt kaffe och några brådskande mail. Tittar in i den glittrande poolen och njuter av takfläktens stilla bris som sakta vispar runt den varma luften i skuggan av altantaket. Funderar över var den här dagen kommer att erbjuda förutom några timmars volontärarbete på Claras skola tillsammans med Birgitta. Tankarna far iväg till både stora och små frågor. Vad ska vi ha till middag? Vad ska vi hitta på när nästa Sverige besök kommer? Vilka aktiviteter av "måste" karaktär behöver jag prioritera. Läsa Jakarta Post och aldrig sluta förundras över dagens utveckling inom lokal och global politik. Ganska härligt att kunna sitta här och kontemplera utan att känna mig stressad över att tiden inte ska räcka till.

Så här kan en dag i Jakarta gestalta sig. Det är lyxigt att få denna möjlighet till reflektion och att själv få bestämma över sin dag. Det gäller att njuta, tänker jag, samtidigt som jag funderar över livet där hemma. Vad hade jag gjort en helt vanlig tisdag i Stockholm. Förmodligen suttit i ett antal olika möten, skrivit PM eller stressat runt mellan olika aktiviteter. Ordet balans kommer till mig. Varför är det så svårt att hitta balans i vardagen?

Till skillnad från i Sverige kan balansen här falla över lite för mycket åt andra hållet, dvs jag kan ibland känna mig uttråkad. Det händer för lite och jag känner mig onyttig. Å andra sidan längtar jag inte tillbaka till hetsen och kampen mot klockan varje timme eller minut. Perioder i livet där logistik fyllde vardagen och stunder av stillhet inte fanns på agendan. Så varför klagar jag! Jag borde ju bara NJUTA!!!!!

Det här blogginlägget handlar om balans. Om obalans på grund av för lite aktiviteter, eller kanske bättre beskrivet som en känsla av att inte känna sig behövd.

Min erfarenhet visar att balans ofta är en fråga om tid. Har du allt för mycket tid du inte vet vad du ska göra av kan det skapa obalans. Har du allt för lite tid är det också ett bekymmer. Du blir lätt stressad och kan känna dig otillräcklig. Förutom tid, innehåller balans naturligtvis även faktorer som aktiviteter och prioriteringar. På alla stresskurser i Sverige lär man sig att i stressade situationer våga välja bort. Att säga nej till saker som inte är viktiga eller fyller sitt syfte. I stunder då tiden inte är en bristvara måste du våga addera aktiviteter som du tidigare kanske valt bort. Denna omprogrammering i hjärnan går inte av sig själv har jag lärt mig, utan behöver hjälp på vägen. Så vad kan jag själv göra för att hitta eller påverka min personliga balans? Det är något jag funderar över särskilt mycket dessa dagar då tiden är den största tillgången.

Min absolut största personliga motståndare är jag själv. Jag trivs bäst när det händer saker, när jag kan vara med och påverka, göra nytta, utvecklas eller möta människor som ger mig något. När dessa stunder av obalans infinner sig är det oftast när jag hamnar i "ofrivillig fri-tid". Stunder som kan upplevas som tid utan mening eller mål. När dessa stunder infinner sig, hur lätt är det inte då att surfa in på Facebook eller Instagram och låta sig matas av flödet från alla meningsfulla och roliga aktiviteter vänner världen över är upptagna med. Resor, middagar, jobbuppdrag eller annat. Och hur lätt är det inte då att hamna i en svacka av tankar som gärna förstärker känslan av ensamhet och att vara obehövd. Gärna också ringa min man och berätta hur synd det är om mig för att söka lite tröst. Men det sistnämna är som att kissa på sig. Det är skönt att få dela sin frustation men inte särskilt begåvat. Det här livet är ju självvalt och helt underbart de flesta stunderna.

Min egen medicin för att överbrygga den här formen av obalans är att sätta upp mål för dagen. Det innebär att jag också har en plan för "ofrivillig fri-tid". Vad jag menar här är inte 10 eller 30 min av oplanerad tid utan stunder av tristess. När allt är gjort som du planerat att göra och det känns som du tappat kompassen. Då timmarna fram till övriga familjemedlemmar kommer hem känns som en ocean av tid. Stunder av ensamhet som du gärna skulle vilja förvalta på ett kreativt sätt men där du tappat förmågan till egna initiativ. När dessa luckor av tid erbjuds har jag bestämt mig för att inte gå i fällan att öppna Facebook eller Instagram, eller ringa min man för den delen, utan unna mig en kopp kaffe och en god bok. Att inte känna mig onyttig utan tvärt om, njuta av stunden. Det är ju inte tiden i sig som är ett problem utan vad jag själv vill fylla den med. Att försöka fokusera i nuet och inte fundera så mycket framåt eller bakåt. Det är en konst vill jag lova och kräver träning.



onsdag 14 december 2016

Relationer

Efter snart ett år i Jakarta är det många saker som jag hunnit reflektera över. Jakarta är en storstad man inte älskar vid första ögonkastet utan lär sig acceptera för att överleva. Den största frustrationen alla kategorier är trafiken. Den andra frustrationen är föroreningarna som kommer av detta. Den tredje och mest förvånande är allt skräp på gator och torg, i floder och åar och mitt där alla människor lever och bor. Men det som den här bloggen handlar om är på ett helt annat plan. Det handlar om relationer.

I Jakarta bor många expats. Sådana som vi, som är utsända av Internationella företag med verksamhet i Indonesien och som bor här under en tidsbegränsad period. Jakarta erbjuder därför många internationella skolor, sociala klubbar, välgörenhetsorganisationer och andra sammanslutningar och nätverk.

För mig som icke arbetande, eller medföljande, kalla det vad du vill, har jag många möjligheter att socialisera och knyta nya bekantskaper med likasinnade. Vi träffas genom Nordiska klubben, via skolan, på Yogan eller andra nätverk. För egen del har jag träffat många goda vänner som jag på olika sätt skapar en meningsfull vardag med.

Men det som jag reflekterat över är att det är svårt att som familj hitta djupa vänskaper med andra familjer. Det råder inge brist på möjligheter vill jag understryka. Så varför är det så? Beror det på att vi inte ansträngt oss tillräckligt? Eller är det så att de som bor här generellt sett inte vill bygga djupa relationer. Självklart är det inte så. Det är en kombination av olika saker?

En av anledningarna tror jag är kopplat till storleken. I och med att Jakarta är så otroligt stort bor och lever många av oss långt ifrån varandra. Det finns ingen naturligt mötesplats där vi kan träffas, samlas eller bara mingla runt. Förutom på skolan, där vi medföljande träffas av olika anledningar under dagtid. Men det inkluderar oftast inte hela familjen.

En annan orsak tror jag är den fruktansvärda trafiken. Vem orkar sitta i långa bilköer en fredagskväll efter jobbet för att träffas över några öl? Onödig tid i bilen vill alla undvika så långt det går. Spontaniteten minskar och man måste planera sina träffar.

En annan fundering jag grubblat på är hur alla som flyttar runt i världen orkar bygga nya relationer hela tiden. Inte nog med att man själv flyttar runt och måste hitta nya bekantskaper på nya platser. Under tiden man bor på ett ställe förändras vänkretsen ständigt. Kan det vara så att man är mätt på relationer? Eller att man inte vågar skapa en djupare relation för att man vet att det kanske bara är kortvarigt? Är det medvetna val eller kanske en överlevnadsfråga?

Eller varför är det så svårt att knyta nära relationer med Indonesier? Är vi precis som de vi talar om i vårt egna hemland. Invandrare, som gärna bosätter oss där andra av samma nationalitet bor. Inte lär sig språket och därför har svårt att integreras? Vi kanske inte är bättre än någon annan!

Den erfarenhet vi har från tidigare expat liv är från Tanzania. I Dar es Salaam där vi bodde var det också en internationell miljö men där bodde de flesta på en mer begränsad yta. En halvö där Yacht Clubben var den sammanhållande länken, tillika en naturlig mötesplats. Där hade vi också den Nordiska Skolan som stärkte banden mellan oss nordbor. Där var vårt sociala nätverk som familj betydligt större. Vi reste tillsammans, käkade middagar tillsammans och träffades familjevis.

Men det kanske också berodde på att våra barn var yngre och genom olika engagemang i skolan och genom nordiska klubben blev närheten till andra familjer lättare. Man behövde en utökad vänkrets, läs familj, då man firade födelsedagar, påsk eller andra högtider. I takt med att man själv och barnen blir äldre krävs inte längre stora familjära sammankomster för att bevara det traditionella firandet. Det vill säga som vi skulle ha gjort om vi hade varit i Sverige. För barnens vidkommande räcker det med ett gäng kompisar, facetime eller snap chat! Själv njuter man av att bara koppla av i soffan framför TVn. Och med apple TV och en VPN uppkoppling kan man enkelt följa alla svenska serier eller TV program för att vara nöjd. Är det av ren och skär lathet vi inte byggt en större vänkrets för hela familjen!

Kanske det är så att den egna definitionen av Relation förändras över tiden. För egen del kanske dessa grubblerier bottnar sig i någon önskan om det förgångna. En önskan om den stora familjen där middagsbordet är fyllt av vänner och bekanta. Vilda diskussioner och glada skratt. Det kanske ändå inte är så stor skillnad mot att ha bott kvar i Sverige? Kanske blotta tanken på livet som Expat ställer krav på stort socialt umgänge, vilda fester och många internationella bekantskaper. Kanske skillnaden i vardagen här eller där inte är så stor. Det är vad du själv fyller innehållet med som skapar skillnad!















torsdag 10 november 2016

Vart är världen på väg?!

Bilden är tagen i Puncak, Gunang Mas. Kvinnorna på bilden är tea-plockare. De sliter hårt från tidig morgon till sen eftermiddag. I bästa fall tjänar de ca 30kr/dag.
Bilden har inget med blogginlägget att göra men återger vardagen för många Indonesier.


Ja så sitter jag här framför tangentbordet igen. Äntligen! Long time, no blogging!

Ni som ännu inte har friheten att förfoga över er dag, dvs som inte behöver gå iväg till ett jobb för att överleva dagen, ni har säkert svårt att förstå att tiden inte räcker till för allt man vill eller önskar göra. För egen del är jag fullt upptagen med Nordic Club i Jakarta samt Ffrash (den NGO jag engagerat mig i). Dessemellan vill jag också hinna med lite golf, yoga och tennis. För att inte glömma min familj som önskar uppmärksamhet, support, middag på bordet kl 18, små ärenden fixade, mailkorrenspondens i olika syften, inhandling av diverse prylar osv osv. Det är tufft att vara hemmafru kan jag säga.

Så när jag äntligen sitter här och funderar över ett intressant bloggämne kan jag inte mer än förundras över vart världen är på väg. Det har ju inte undgått någon att Donald Trump blir USA's nästa President. De senaste två dagarna har min inbox på Facebook och Instagram fullkomligt bombarderats med bilder och klipp från snökaos i Stockholm men kanske mest påtagligt den amerikanska valcirkusen. Hela världen utanför USA är förskräckta och undrar vad som egentligen hände. Två kyliga ämnen som inte har något slut.

I Indonesien är det främst två saker medierna är fokuserade på; Hoten mot de internationella handelsavtalen och de globala valutasystemen. Dessa båda faktorer är avgörande för landets fortsatta utveckling och tillväxt. Begränsade handelsavtal med Kina och övriga Asien skulle få förödande konsekvenser på många olika sätt. Så vad är det Mr Trump kommer att göra när han tillträder posten som Amerikas nya President den 20 Januari 2017? Det är många som undrar och spekulerar i.

För egen del trodde jag i min enfald att Donald Trumps fientliga uttalanden mot Islam och muslimer i synnerhet skulle vara det enskilt största hotet mot Indonesien, men jag hade fel. Ännu så länge har nationella medier inte uttryck detta hot som avgörande. Och varför säger jag det?

Indonesien är ett av världens största muslimska länder och består av ca 86% muslimer, 10% kristna, 2% hinduer, 1% buddister och andra minoriteter . Majoriteten av alla muslimer är troende och lever efter koranens budskap och förpliktelser. Detta blev kännbart förra veckan då Jakartas nuvarande Guvernör, Mr Ahok, hamnat i blåsväder. Guvernör Ahok är andra generationen Kines, som lever och verkar i Indonesien. Han är dessutom inte muslim. Med detta sagt har Guvernör Ahok uttalat sig på ett sätt som många muslimer anser som hädelse mot Koranen. Förra fredagen varnades det för stora demonstrationer och risk för upplopp i centrala Jakarta. Demonstranterna uppmanade regeringen att ställa Guvernör Ahok inför rätta för det brått han begått. Inför demonstrationerna uppmanades Jakartas medborgare att stanna hemma. Att undvika riskfyllda platser som polis och militär pekat ut. Ca 20 000 poliser och militärer var samlade för att stävja eventuella kravaller och upplopp. Vissa skolor och företag var också stängda gå grund av detta.

Om dessa starka drivkrafter finns mot Guvernör Ahok i Jakarta, vilka konsekvenser kan inte då Donald Trumps uttalanden få mot hela världens muslimer?

Jag bara undrar! Och det med stor förskräckelse!





fredag 7 oktober 2016

Regnsäsongen skapar problem för vissa och affärsmöjligheter för andra


Jag bara måste dela med mig av en artikel jag läste i gårdagens "The Jakarta Post". Den är värd att dela eftersom berättelsen är sann, och helt bortom i alla fall min tro och fantasi. Läs noga du som besitter en stor gnutta självsäkerhet och som önskar nya utmaningar.
Här kan nya affärsmöjligheter öppnas!

I år har regnsäsongen startat ovanligt tidigt i Indonesien, redan i September månad. Det här, enligt skribenten i The Jakarta Post, kan skapa stora problem för bland annat evenemangs-fixare. För de små evenemangen kan tron på skrockfulla aktiviteter räcka. Om du till exempel ska ha en mindre bröllopsmottagning i din trädgård finns det en myt som säger att du kan förhindra oförutsägbart regn genom att kasta smutsiga underkläder från brudparet på taket till huset där mottagningen ska hållas. Men för ett stort sportevenemang, där dessa metoder förmodligen inte räcker, kan stora regnmängder leda till inställda tävlingar och minskade intäkter. Eller som för Jakarta Fashion Week som tidigare år haft en incident där ena tältet kollapsade på grund av regnet. Varför ens chansa om du har möjlighet att förhindra eller minimera denna risk!

Om tron på magi är stor, finns det bot och bättring mot vädergudarnas onda makter. De kallas Rain Shamans (1) och har förmågan att påverka och interagera med högre makter. Vad deras uppdrag består i är helt enkelt att förhindra regn under det aktuella evenemanget. Alternativt att försöka flytta regnet till bergen, dalarna eller skogen  genom att använda olika metoder, inklusive att läsa böner till gud. För den som besitter dessa krafter öppnas lukrativa affärsmöjligheter då deras tjänster utnyttjas flitigt av många stora evenemangs-fixare här i Asien.

Ahmad 46 år, rain Shaman från Jakarta, säger att han lärde sig att förflytta och senarelägga regn från en historiebeskrivning av Profeten Muhammad. Profeten Mohammad hade vid ett tillfälle pekat mot himlen och flyttat regnet i cirklar tre varv samtidigt som han läste en speciell bön på arabiska. Ahmad tillade att nyckeln till framgång för en Shaman är att ha självförtroende och vilja. Han erkände dock att regnet ibland kommer även om så hundra Shamans skulle anlitas, därför att den enda som har styrkan att stoppa regnet är Gud. Det enda en Shaman kan göra för att stoppa regnet är att fråga Gud.

Själv kan jag ställa mig frågan varför ett företag som Warsito, en organisation för nationella motor cross tävlingar i Indonesien, ofta utnyttjar tjänster från Shamans när de ska ha tävlingar under regnsäsongen? Warsitos talesperson säger att de vill göra allt de kan och som står i deras makt för att stoppa eller förhindra eventuellt regn under tävlingarna just i regnperioden. Och de har använt sig av Sharmans sedan 2009 och har bara goda erfarenheter. Talespersonen tillägger dock att han förstår riskerna, då regn bara kan flyttas med tillåtelse av Gud.

Det är en fascinerande historia kan jag tycka. Tänk att dessa gamla traditioner finns kvar i ett samhälle som håller på att anpassa sig till 2000-talet. Med dagens forskning och kunskap om jorden kan man ju fundera på varför gamla traditioner ändå lever kvar. Företaget som beskrivs i artikeln är långt ifrån ensamma att anlita rain Shamans när det så behövs. Jakarta Fashion week och många många andra både stora och små företag använder sig av dessa beprövade metoder. Det är väl så att att om tron är tillräckligt stark, så funkar allt.

Tipset till denna nya affärsidé är gratis, varsågod och pröva! Om det funkar får du gärna höra av dig.

Lycka till!


Wikipedia:
(1) En Shaman är en person som anses ha tillgång till, och påverkan mot, välvilliga och onda andar. De kan uppfatta och interagera med andevärlden och kanalisera dessa transcendentala energier in i denna värld. Denna tro är vanlig i Asien, Afrika, Australien och Amerika.

tisdag 27 september 2016

Selamat Datang di Jakarta

Den här bloggen ska också ge dig som önskar tips och idéer på saker att se och göra i Indonesien och övriga Asien. Ännu så länge har vi inte hunnit besöka så många platser utanför Jakarta, förutom Bali och Singapore. Men förra veckan var en händelserik vecka med särskilt två utflykter som jag gärna vill dela med mig av.

Man säger att bilder säger mer än tusen ord. Här kommer därför ett bildkollage från två olika delar av Jakarta.

Sentul Highland - ca 1 timmes bilresa från Södra Jakarta.


Nordic Club är en Social klubb för Nordbor i Jakarta. Vi har drygt ett 30-tal medlemmar från Danmark, Finland, Norge och Sverige. Varje månad ordnas en Coffee Morning för alla medlemmar. Därutöver ordnar vi Pub-kvällar, fester, familjedagar osv.

Förra onsdagen ordnade Nordic Club en Hike i Sentul Highland. Hiken gick genom ett naturskönt berglandskap, över risfält och genom små byar i bergen. Att snabbt kunna komma bort från föroreningarna och biltrafiken i Jakarta någon gång då och då är värt hur mycket som helst. Sentul Highland är ett vattenhål att lägga på minnet. Googla "Id Guides" om du vill veta mer, boka en hike eller ställa frågor.













 

Sverigebesök


I helgen fick vi gäster från Sverige. Det är alltid lika kul och alltid lika utmanande. Vad bör/kan vi göra under dessa oftast få dagar gästerna stannar innan de flyger vidare ut till någon av Indonesiens alla paradis öar. Den här gången fick våra gäster pröva på "The other side of Jakarta". Ett av Jakartas allra fattigaste område där människorna lever bland sopor och till vissa delar ruiner. Här håller även 40 000 Kineser till i området som heter Glodok. Inte ett traditionellt China Town i den mening att allt är bling bling. Men här finns tempel och marknader där du kan köpa i princip allt du önskar dig. Och mer där till!

Vi startade vid hamnen, Sunda Kelapan, i norra Jakarta där Portugiser och Holländarna drev sjöfart redan på 1600-talet. Än idag lever fiskare och sjömän med sina familjer här under mycket fattiga förhållanden. I 39 graders värme tog vi oss till fots, båt, tuk-tuk och slutligen minibus från hamnen genom de fattiga kvarteren, via China Town för att avluta i de Holländska kvarteren Batavia.

Att efter dessa strapatser få inta en god lunch på Batavia Cafe, som är en anrik restaurang från kolonialtiden och med Holländska rötter, kan inte beskrivas med ord.
Ölen, en kall Bintang satt som en smäck!


















Skål och välkommen till Jakarta!