Perspektiv, i flera nivåer!

Förra veckan var jag på besök hos XS project, en World Fair Trade Organization i Jakarta. XS Project har två mål; dels att återanvända miljöförstörande material till nya produkter samt bekämpa fattigdom. Det är en lite organisation som med små medel stödjer sk "Trash pickers"  och deras familjer i Jakarta. Familjer i det absolut nedersta skiktet i Indonesien. Familjer som bor och lever under fruktansvärda omständigheter bland sopor, sjukdomar och fattigdom.

Att komma utanför fasaden, till den riktiga världen utan skyddsnät. Det är då insikterna och perspektiven växer. Att för ett ögonblick titta in i denna hemska värld och inse hur förbaskat bra man har det. Det är alldeles för lätt att fastna i sin Expat bubbla. Bland luftkonditionerade shopping centrum, stora välmående hus och bilar eller i någon annan välfriserad miljö. Att bara stanna där och tro att allt fungerar som hemma. Det är som en kick i baken! Helt plötsligt vaknar man upp och undrar; Vad gör jag här? Vad kan jag bidra med som gör skillnad? Inte för de många människorna men kanske för någon eller några, där min insats kan innebära en tryggad framtid för någon annan.

I Jakarta lever mer än 13 miljoner människor. Varje dag producerar ca 6 000 ton sopor. Detta i en stad som helt saknar fungerande infrastruktur för sophantering. Där varken stat eller kommun har någon handlingsplan eller ansvar för sina sopor eller återvinning av miljöförstörande ämnen. Där de ansvariga helt lutar sig på den tradition från samhällets nedersta skikt som löser den dagliga renhållningen för stadens alla invånare.

Hit kommer fattiga familjer från centrala Java för att bo och jobba under fruktansvärda förhållanden. De har ingen sjukförsäkring, inga skyddskläder, reglerade arbetstider eller lagstadgad semester. De lever och jobbar bland soporna i hopp om att hitta återvinningsbara metaller eller plast som de kan sälja till den ovanför dem som äger eller hyr den landplätt de samlar sina sopor på. De jobbar sex dagar i veckan, från solens uppgång till sen kväll för ca 30 per dag. Det är alldeles för ofta även barnen tvingas hjälpa till i detta oändliga arbete.

Visste du att det tar ca 10 personer i tre veckor att hantera 1 ton sopor. Detta berg av sopor inbringar ca 1 200 kr till de familjer som hanterar soporna. Som referens kan nämnas att en aluminium burk ger en intäkt på ca 25 öre. Det är nu perspektiven och tankarna flyter upp!

Och det är när all denna information jag fått börjar sjunka in som också känslorna bubbla upp. Först infinner sig en förtvivlan för alla de familjer som tvingas leva under dessa omständigheter. Sedan kommer ilskan över de system och strukturer som inte lyckats ta ansvar för sitt land eller människorna som bor där. Och för att inte tala om den ilska jag känner för den miljöförstöring som landet bidrar till.

Den första reflektion vi gjorde, förutom alla obesvarade frågor från de ansvariga politikerna, var förstås varför barnen tvingas arbeta under dessa förhållanden. Varför går de inte i skolan?! Skolan är väl ändå gratis?!

Helt rätt, skolan är gratis för alla barn i Indonesien. Men för att gå i skolan måste familjen betala skoluniform till sina barn. Skolan kräver olika uniformer veckans alla dagar. Det innebär sex olika uniformer per elev och år. I tillägg måste familjen också bekosta alla skolböcker och annat nödvändigt skolmaterial. Total kostnad per elev och år i lågstadiet summerar till ca 465 kr. Och kostnaden stiger i takt med att eleven flyttar upp i klasserna. Inte undra på att dessa familjer får det svårt att skicka sina barn till skolan.

Som du förstår är det inte bara ett problem som landet måste lösa. Det finns utmaningar i flera nivåer. Sophanteringen är en stor utmaning. Men lika stor utmaning är skolsystemet som idag begränsar familjer från att skicka sina barn till skolan. Utan kostnadsfri utbildning till alla, kommer fortsättningsvis delar av Indonesiens folk kämpa för sin överlevnad.

Min absoluta övertygelse är att utbildning är den bästa medicinen som på sikt hjälper att bekämpa världens fattigdom. Och förhoppningsvis även bekämpa korruptionen. Jag får återkomma till det sistnämnda. Det kräver ett alldeles eget inlägg.

Några bilder från XS Project:

Selamat Jalan!



Vill du läsa mer om XS project eller se hur en Trash pickers i Jakarta lever, kopiera länkarna nedan:

http://www.xsproject-id.org/
http://www.bbc.com/news/magazine-16722186

Plåstret - några tips på vägen

Har du någon gång varit ny, på en helt okänd plats med helt nya människor, språk, kultur, rutiner och praxis? Det finns inte en enda människa du sett eller hört talas om tidigare och som kan introducera dig till din nya miljö. Inte heller någon, som känner någon, som du fått berättat om och som skulle kunna bli din första kontakt.

Tänk dig in i tanken! Vad skulle du göra?
Det är här som plåstret kommer in i bilden. Det får symbolisera dina handlingar en tid framöver.

Du börjar fundera över vem som kan bli ditt första offer. Hundar och barn är oftast en bra utgångspunkt. Det är genom dem man skapar kontakter. En grundplåt till ett gemensamt samtalsämne i hundgården, i lekplatsen eller på första föräldrarmötet i skolan. Ofta kanske en mer flyktig kontakt som snabbt passerar förbi.

Du börjar därför kartlägga din närmaste omgivning! Vem eller vilka finns där? Finns det någon naturlig person som du kan kontakta? Finns det någon koppling som du kan utnyttja? Gör det i så fall. Du söker deras kontaktuppgifter och lägger in första stöten. - Hej, jag är ny. Vi har barn i samma skola. Har du lust med en lunch eller fika? I ditt stilla sinne hoppas du på en vänlig människa som önskar förbarma sig över dig. Någon som är glad att du kontaktade hen och som vill dela sin dyrbara tid med dig några timmar. Ta alla chanser du får, det brukar ge resultat.

När du väl scannat av den innersta kretsen och utnyttjat dess fulla potential har du säkert fått ett antal nya kontakter och du börjar känna dig glädjefylld och förväntansfull. Vad har dessa människor att ge, vad kan jag ge i utbyte och hur kommer vi att hitta varandra. Förhoppningsvis växer några av dessa kontakter till en ömsesidig och spännande relation!

Sakta men säkert börjar de första kontakterna ge ringar på vattnet. Du kanske hittar organisationer du vill engagera dig i. Olika sportaktiviteter eller klasser du signar upp dig för. Bokklubbar eller andra sammanhang du inventeras till. Du börjar sakta skapa ett nätverk med människor du gillar och som du önskar utforska mer. Din omgivning börjar kännas hemma och sakta växer ditt självförtroende.

För att komma till detta stadie krävs en stor portion mod, uthållighet och charm :) Förutom det sjunde sinnet du tidigare inte visste fanns. Det sjunde sinnet består av:
De mjuka armbågarna som smidigt nästlar dig in bland en grupp konverserande människor. Det där "cheezy" smilet som i normala fall skulle kännas oäkta. Det nickande huvudet som försöker visa intresse och delaktighet. De öppna sinnet som varken dömer eller fördömer någon (inte i detta läge i alla fall!)

Vissa dagar känner man sig verkligen som ett plåster. Man undrar hur alla snälla människor står ut med mig i släptåg. Oj då, där är hon igen! Hur kom hon hit? Är hon här igen!
Det är bara att sätta på sig plåstret och hoppas att smärtan lindrar.

Plåstret is my middle name.

En helt vanlig tisdag i Jakarta.

Vi vaknar rätt tidigt, det vill säga 5:30. Vi äter frukost och klär på oss. Vid 06:30 åker Clara till skolan och Claes till jobbet. Det är Untung, vår chaufför, som kör. Vi själva får/kan inte köra av försäkringsskäl. Efter en kopp kaffe eller två och lite tid framför datorn gör jag mig själv i ordning för en tur på stan, ett yogapass eller någon annan trevlig aktivitet tillsammans med mina nyvunna kompisar. Jag hoppas då på att Untung hunnit tillbaka från sin första runda i trafiken. Dagen flyter på och framåt eftermiddagen är det dags för Untung att hämta hem Clara från skolan och Claes från kontoret. Runt 18-tiden samlas familjen kring matbordet för gemensam middag. Därefter chattar Clara med sina kompisar hemma i Sverige. Jag själv och Claes brukar försöka "titta ikapp" alla svenska tv program och serier vi inte hunnit med samt gårdagens nyhetsflöde via SVT och TV4 play. Vid 22-tiden är det släkt i huset. 

Jaha, tänker ni. Och vad är det som är så speciellt med detta? Jo det ska jag berätta. Och det handlar om logistik på hög nivå.

Det jag inte nämnde var den logistiska utmaning som kräver oanade talanger och stort mått av kreativitet för att få ihop det hela. Saken är den att vi endast har en bil (och en chaufför). Kommunala transporter finns över huvud taget inte att tillgå. Jakarta är förresten en av få huvudstäder som inte har tunnelbana. Motorcykel, moped eller cykel är en stor säkerhetsrisk och därför inget möjligt alternativ. Skolan ligger ca 20 - 60 min bort med bil (tiden varierar beroende av trafiken) och därmed går även möjligheten att själv gå till skolan bort.

Så då är frågan, hur löser man en situation då Claes ska åka till flygplatsen samtidigt som Clara ska till skolan och jag försöka hinna till min yogaklass? (Ja, ja det kan tyckas vara ett lyxproblem, men någon ska man ju sysselsätta sig med.) Det är inte helt självklart och flera alternativ är förstås möjliga. I morse fick vi alla gå upp kl 05:00 för att Untung skulle hinna köra oss runt till respektive ställe innan de åkte mot flygplatsen. Ett nödalternativ hade förstås varit taxi till skolan för att spara ca 20 min. Enda utmaningen är att taxichauffören oftast varken kan prata engelska eller hitta vägen. Vi vågade inte ta risken.

Det här är bara ett av många tidskrockar som vi dagligen utmanas av och löser på något underligt sätt. Men jag kan erkänna att det ibland skapar onödiga frustrationer i familjen.  Inte minst hos mig själv. Och då slår mig tanken att detta är en icke fråga i Sverige. I alla fall i Stockholm där vi bor. Om bilen är upptagen har jag valmöjligheten att gå, åka T-bana eller cykla. Det är ingen stor fråga, jag bara löser det. Och det hindrar mig aldrig från att avstå något, möjligen omprioritera. Tänk vad små saker i vardagen kan påverka vardagen i stort.

Singapore

Vad ska man säga mer än att denna stad kommer vi mer än gärna tillbaka till. Det tar oss ca 1 1/2 timme med flyg från Jakarta. Enkelt, smidigt och helt fantastiskt underbart. En perfekt tillflyktsort när man tröttnat på den kaotiska trafiken och bara vill njuta av civilisation och perfektion.

Men vad är det då som är så härligt undrar du säkert. Jag tror det är helheten. Det är rent, välordnat med vackra planteringar och träd. Shopping, beacher, stadsliv och trottoarer. Och det sistnämnda har vi faktiskt saknat under den korta tid vi bott i Jakarta. Friheten att kunna gå ut och promenera och att röra sig fritt utan att behöva åka bil. Vi njöt av varje minut.

Men Singapore är förstås så mycket mer än bara detta. Ett finansiellt centrum för världens alla banker. En stor hamn där containerfartyg från jordens alla hörn lägger till. Ett turistresmål många önskar besöka. Och där bor ca 5 miljoner människor. Av dessa är ca 2,5 miljoner bofasta och resten expats, studenter eller andra gästarbetare. Mixen av Asiater, Indier  och Västerlänningar var på något märkligt sätt balanserad. En cool känsla.  När jag till exempel tittade mig runt på restaurangerna var i stort sett alla nationaliteter representerade. Jag reflekterade över att det inte fanns någon minoritet eller majoritet för den delen heller. En känsla av att det inte fanns några friktioner mellan etnicitet, kultur, eller religion.  Självklart finns det säkert drivkrafter här också som kan skapa våld eller andra oroligheter men på något sätt fick jag känslan av att människorna var här av en anledning och att öppenheten för olikheter var en del av miljön.

Med tanke på Singapores läge i Asien bor förstås många Indier och Kineser här. De sistnämnda märktes väl med anledning av det stundande kinesiska nyåret som kommer att firas den 8 februari. Hela Singapore var smyckat inför den kommande festen med blommor och andra dekorationer längst gator och torg. Varuhusen sålde kinesisk mat och godis och jag fick känslan av jul. Kommersen var i full gång, precis som i den värsta julhandeln hemma. Även här i Jakarta kommer man fira det kinesiska nyåret med många festligheter runt om i stan. Men kanske inte lika påtagligt som i Singapore. Claras skola håller förstås stängt. Och en extra semesterdag tackar man ju inte nej till.

Kort resumé

Anledningen till vår korta resa till Singapore berodde på att vi var tvungna att lämna Indonesien för att färdigställa processen kring alla papper och dokument som krävs för vårt visum. Detta var som du förstår ingen betungande uppgift för någon av oss.

Här kommer några bilder och highlights.

En promenad på rena trottoarer och gator

En promenad längst kajen

Raffles Hotel.

Singapore Sling i the Long Bar

Sentosa Island, en panorama vy

Singapore by night