Jakten på fotbollsskor...

Den här berättelsen handlar om utmaningar och frustrationer i vardagen!

Skolan har börjat och med den drar också alla aktiviteter igång. Så även den här terminen.
Som en kul erfarenhet ville Clara se om hon kunde komma in i skolans fotbollslag. Efter 3 dagars try-out blev hon antagen. Glad i hågen kommer hon hem och annonserar sin bragd. Men det är nu den riktiga utmaningen börjar.

Vår utgångspunkt var att detta fixar vi lätt på söndag. Hela familjen åker iväg för att köpa fotbollskor, benskydd och strumpor. Första stopp gick till en Outlet där man kan hitta sportprylar för en billing penning. Vi letar runt och hittar snabbt benskydd som passar, toppen! Nu till avdelningen för skor och strumpor. Där möts vi av ett biträde som ruskar på huvudet och säger - Sorry Mam, we only have minimun size 39. Only for Men. Ok, de är säkert inte så välutrustade tänker vi. Vi får väl åka vidare till de finare varuhusen.

Jakten fortsätter. Till en fin shoppingmall som har allt, tror vi. Här finns varumärken från Adidas, Nike till några jag inte tidigare hört talas om. Vi är fortfarande starkt övertygade om att vi kommer hitta det vi söker! Vi går först till den stora sportaffären. Sorry Mam, only football shoes for men. Därefter till alla de enskilda special butikerna. En efter en betar vi av. Inte en enda av dem som säljer fotbollsutrustning har ett par fotbollskor i storlek 37 att erbjuda. Alla skakar de glatt på huvudet och säger - Sorry Mam, we only have minimum size 39!!!!!! Detta gäller även fotbollsstrumpor.

Men vad är detta? Spelar inte tjejer fotboll i detta land? Detta är diskriminering! De har långa rader av prylar för män, men inget för tjejer med små fötter. Ilskan och frustrationen bubblar inom oss och vi känner oss hjälplösa. Hur kan detta ens vara möjligt!

Men när jag tänker efter gäller detta fenomen även inom golfen. Jag har besökt snart ett tiotal olika golfklubbar/-shoppar och sportaffärer och alla har de ett mycket begränsat eller inget utbud alls av damprylar. Inte ens en liten golfhandske.

Hur mycket jag ens tycker att de kulturella skillnaderna är både charmiga och utvecklande kunde jag i detta läge inte tycka så. Jag lovar att jag alltid försöker gå in i saker med ett öppet sinne för att hitta det positiva i situationen. Det är ju så man utvecklas och får perspektiv. Men även jag har gränser. Nu fick jag nog!

Den stora räddningen till denna historia är Facebook. Genom Facebook gruppen "Svenskar i Jakarta" kunde jag skrika ut efter hjälp till andra expats. Stort tack till Linda som snabbt svarade mig och erbjöd Clara ett par begagnade fotbollsskor i storlek 38. Lite stora men med en sula och tjocka fotbollsstrumpor löste vi det också.

Det som den här situationen har lärt mig är att 1) ta aldrig saker för givet. 2) när det gäller jämställdhet finns det mycket kvar att göra 3) På något sätt så löser det sig ändå!

Välkommen till verkligheten!

Ps. Vi fick senare tips om en affär i en annan del av södra Jakarta som faktiskt satsat på fotbollskor i alla storlekar. Och till vår glädje för både kvinnor och män. Fotbollsstrumpor gick att köpa på skolan i rätt färg och storlek, så klart. Slutet gott, allting gott. Ds

Hemma eller Borta?!

Tack Sverige, alla nära och kära för en härlig och energigivande sommar! 

Oj oj oj, det känns onekligen lite ringrostigt att sätta mig framför datorn och skriva mitt första inlägg efter en lång och härlig semester i Sverige. Som du förstår har jag haft massor av tid att fundera över temat på detta första inlägg. Men nej, jag har helt kopplat av och det var därför med lite skrivfrossa jag börjar detta inlägg.

Till slut kom det sig naturligt eftersom återresan till Jakarta var den riktigt första sedan vi flyttade ut. Det blev påtagligt den sista veckan när vi skulle ta avsked från familj och vänner, både fysiskt, via telefon eller sociala medier. Vad säger man till alla dem när man vinkar adjö? - Hej då, vi ses nästa år igen för nu packar vi våra väskor och åker hem.... eller bort ???

Mina tidigare erfarenheter säger att det tar cirka ett år innan man acklimatiserat sig och fullt ut kan känna att det här är hemma. Detta fenomen gäller inte bara oss utan kan kännas igen i andra lägen också som t ex i sorgen efter en familjemedlem som gått bort eller vid en skilsmässa. Man behöver helt enkelt leva med förändringen i ca ett år för att känna in det nya läget i ett annat kontext. I vårt fall gäller det främst högtider, skola och jobb, årstider, kultur osv men framför allt att vänja sig vid tanken och att acceptera att våra söner och föräldrar bor på andra sidan jordklotet. Det sistnämnda kan vara både hjärtskärande och sorgligt.

Men hur är känslan nu kanske du undrar? Jag kan väl beskriva det som att ett halvår i Jakarta gör att det känns som halvt hemma, halvt bort. Det som ger hemkänsla är att komma HEM till huset där ens saker bor. Till skola, jobb och andra dagliga rutiner och aktiviteter. Att helt enkelt komma tillbaka till den vardag vi håller på att skapa här. Det som sprider BORTA känsla är förstås att vi anses som invandrare i vårt nya tillfälliga hemland. Vi pratar inte språket, förstår inte helt den Indonesiska kulturen eller deras historia. Vi är helt enkelt främlingar i vårt hemland. Det är kort och gott en inskolningsperiod kan man säga.

Den ironiske kanske tänker att det är väl ändå inte så svårt att komma tillbaka till landet där chauffören kör er dit ni vill, eller där städningen, tvätten eller maten hanteras av någon annan. Där poolen alltid är varm och bara väntar på att ni ska ta er ett dopp. Så kan det förstås vara men hemkänsla är inte något materiellt, det är något som bor inom dig och som får dig att känna trygghet.
Något som växer sig starkare ju längre tiden går och förutsättningarna finns. När just den känslan  infinner sig är förstås individuell och varierar beroende på vem du frågar. Men jag är helt säker på att det finns goda förutsättningar här i Jakarta.

På återseende!