onsdag 4 oktober 2017

Spaning i Indonesien

Mitt första inlägg efter ett långt uppehåll tror jag helt tog slut på mina krafter. Den känslomässiga urladdningen blev total och jag behövde ett par veckors vila från tangentbordet. Men nu är jag tillbaka och livet börjar sakta återgå till det normala.

Som du förstår har jag oändligt med tid att betrakta och reflektera över vardagliga saker som på ett eller annat sätt gör intryck på mig här i Indonesien. Vissa starkare än andra. Jag tänkte därför i kommande inlägg dela några av mina spaningar. Listan kan göras oändligt lång men här kommer några till att börja med.  Håll till godo. Inom kort kommer flera.


Fundersam

Något som inledningsvis förbryllade mig, och som jag fann motbjudande, när jag besökte publika toaletter på t ex shopping malls, restauranger, flygplatser eller biografer, var att toalettring och golv nästan alltid var våta. Lite fördömande trodde jag att toalettbesökaren innan mig kissat vid sidan om och i mitt stilla sinne tänkte jag -"hur svårt kan det vara att pricka rätt".

Nu vet jag att Indonesier i allmänhet inte använder toalettpapper utan i stället vattenslangen som bepryder varje toalett.  Efter egna praktiska övningar har jag insett att det är ett svårt balansstycke att pricka rätt, om man samtidigt vill undvika att sitta på den blöta toaringen, varför vatten oundvikligen hamnar utanför.


Glädjande kan jag berätta att om du skulle besöka en publik toalett i Indonesien, behöver du inte frukta.  Du kommer att mötas av ett gäng glada toalettstädare som skrapar bort överflödigt vattnet från golvet efter tidigare gäst. Förhoppningsvis även fyllt på med nytt toapapper när det gamla tagit slut. Men det sistnämnda kan jag inte garantera.

Slutligen kan tilläggas att det faktiskt finns en annan koppling till toalettbesök i Indonesien som du förmodligen kommer att läsa om i alla guideböcker. Undvik att ge något till någon med din vänsterhand. Det är nämligen den man använder på toaletten.

Hatkärlek

Eftersom Jakartas infrastruktur fortfarande är undermålig är taxi ett absolut måste för den som inte har egen bil och chaufför.  Det taxiföretag jag personligen använder heter Blue bird och är Jakartas största taxiföretag och erbjuder olika typer av transportservice. Det bästa med taxi i Indonesien är att det är superbilligt. Vem som helst har råd att åka taxibil eller mc-taxi. Jag kan ge dig ett prisexempel, en normalresa, dvs utan exceptionella köer, på 1 mil kostar ca 45 Kr. Det är väl samma pris som när du kliver in i taxibilen i Sverige innan ens bilen börjat rulla! Om du hade åkt mc-taxi samma sträcka hade kostnaden för samma resa förmodligen varit mer än hälften så billig. Ett annat prisexempel är från den gången i våras jag satt i grymköer hem från ambassaden på grund av plötsligt störtregn. Jag spenderade fyra timmar i taxin, färdas ca 15 km, till det facila priset av ca 150 kr. Den gången tyckte jag inte bara synd om mig själv utan även taxichauffören. Jag gav honom rejält med dricks.

Man brukar säga att man alltid får det man betalar för. Det gäller förstås även taxiresor.
Blue bird är en vanlig taxi till skillnad från att taxichauffören sällan hittar till kundens adress eller slutdestination. Man vet alltså inte helt säkert när den dyker upp framför huset. Ibland känns det som rysk rollett. När väl bilen hittat fram och du sitter i bilen blir Google maps din käraste vän. Mr Google har räddat mig otaliga gånger från att hamna helt fel på kartan. Blue bird själva uppger att varje bil är utrustad med gps, men det tror jag inte på för än jag ser det.

Något jag också lärt mig under alla timmar i taxibilen är att alltid ha jämna kontanter i plånboken, då chauffören sällan har växel. Och att hitta någon på gatan som kan hjälpa till att växla en 60-kronors sedel, för övrigt den största valören på sedlar, har jag inte alltid lusta att spendera tid på. Det kan nämligen ta lång tid. Herr taxichaufför (har aldrig sett en kvinnlig sådan) accepterar inte heller kortbetalning.


Blue Bird taxi 
Förutom vanlig taxi finns ett antal transportföretag som erbjuder motorcykeltaxi. Mycket behändigt om man vill komma fram snabbt. Eller få varor levererade till dörren. Dock inte att rekommendera om man är rädd att själv andas eller äta avgaser!

Taxi beställs mycket enkelt och smidigt genom transportföretagets app. Du ser var bilen/MC:n är och kan lätt hålla koll på din chaufför. Marknaden är fortfarande stor för den som vill ge sig in i konkurrensen med andra aktörer som Uber, Grab Car, Go Jek osv

Upprörande

Nummer ett på min lista över saker som upprör mig är alla kategorier Luftkvaliteten. Under tiden vi bott i Jakarta känns det som om det bara har gått åt ett håll, det vill säga fel håll. Flera dagar de senaste veckorna har luftkvaliteten varit sämre än i Beijing. Dessa dagar har luftkvaliteten uppgått till > 150 PM2.5. Samma dag kan Stockholm ligga på runt 30 - 50 PM2.5. Då förstår du vilka nivåer jag talar om . De största bovarna är förstås de många miljoner bilar, lastbilar, mopeder och motorcyklar som trafikerar stadens gator och som tankas med oren bensin. Den dåliga luftkvaliteten har uppmärksammats i media och finns som prioriterat område både hos Jakartas guvernör men också i regeringskansliet. Forskning visar att den orsakar stora hälsoproblem för Indonesiens invånare vilket medför höga och onödiga sjukvårdskostnader, förtidig dödlighet osv. Självklart är det värst för alla oss som bor i Jakarta men även andra storstäder i Indonesien ligger i riskzonen. Alla infrastrukturprojekt som pågår i Jakarta med omnejd är viktiga insatser för att lösa problemet, men det är långt ifrån tillräckligt. Det enda som på kort sikt kan lindra de höga nivåerna är ett uppfriskande störtregn. 

Nummer två på samma lista och på samma tema är Renhållningen. Den är näst intill obefintlig och under all kritik. Jag har berört detta område tidigare men det tål att repeteras. Jag fattar inte att man inte kan hitta ett system som hjälper Indonesien ur denna misär. Självklart behövs pengar för att kunna investera i förbränningsanläggningar och andra åtgärder men man skulle kunna börja med utbildning till alla barn i skolan. Om alla börjar med att inte slänga plast, matkartonger, flaskor och annat skräp på gatorna så har man kommit en liten bit på väg. Detta nedskräpningsfenomen är dessvärre lika vart än du reser i Indonesien. I byar, skogar, längst stränder och på gator och torg.

Med ett mycket undermåligt (näst intill obefintligt) renhållningssystem tvingas dessutom lokalinvånarna slänga sina hushållssopor i de vattendrag som rinner genom städer och byar. Som om det inte var nog låter man även avloppsvattnet från toaletterna gå rakt ut i ån. Stanken och synen av soport är ett mycket bekymmersamt och tråkigt inslag i den Indonesiska omgivningen. Glädjande nog delar de nordiska länderna sin kunskap om sophantering med politiker i Jakarta. För några veckor sedan hölls ett seminarium med titeln - Waste to energy och syftade till att visa hur sopor kan hanteras för att producera förnybar energi. Det stora problemet är hur Indonesien ska ha råd att bygga dessa anläggningar för framtiden.


Idag produceras 7 000 ton sopor varje dag bara i Jakarta. Under tiden politikerna funderar över lösningar och finansiering växer sopbergen allt högre, dag för dag.



onsdag 13 september 2017

Längtan

Det känns som evigheter sedan jag satt framför datorn för att skriva ett inlägg till dig som följer min blogg. Det har gått mer än ett halvår sedan sista inlägget och under tiden har det hunnit hända mycket.

Hela våren jobbade jag på svenska ambassaden i Jakarta som projektledare för det svenska statsbesöket till Indonesien. Tack till kungahuset som valde Jakarta som destination för sitt utgående besök just precis när jag var här. Vilken timing! Det var otroligt kul, lärorikt och inspirerande inte minst tack vare alla härliga kollegor på ambassaden samt övriga i den svenska delegationen som följde med på resan. Jag är otroligt tacksam för förtroendet och de minnen och erfarenheter jag för alltid kommer att bära med mig.

Efter en hektisk vår med heltidsarbete, långa och många timmar i bilen fram och tillbaka till jobbet, väntade en skön ledighet och sommar i Sverige. Det är alltid så härligt att få komma hem och andas frisk luft, hämta ny energi på landet,  träffa familjen, släkten och alla vänner. Som alltid har jag stora ambitioner att hinna allt jag saknat. Att träffa dem som betyder något och att ta igen allt jag missat under tiden jag varit borta. Men dessa höga ambitioner faller nästan alltid på eget grepp. Tiden är en bristvara, det är bara att inse. Att jag aldrig lär mig!

Allt gott har ett slut, så även denna sommar i Sverige. Dagen då man ska ta farväl och säga på återseende kommer snabbare än man tror! Plötsligt är den här, den dag som i början av sommaren kändes så avlägsen.

Just den här gången kändes det extra ledsamt att lämna Sverige


Som tidigare år skulle jag och Clara åka tillbaka till Jakarta i början av augusti för att hinna till skolstarten på JIS (Jakarta Intercultural School) i tid. Men inte i år. Clara checkade i stället in på internat vid Sigtuna Humanistiska Läroverk. Hon har valt att gå svenskt gymnasium och ta studenten på hemmaplan. Så när det väl var dags att lämna Sverige för den här gången fick jag åka tillbaka alldeles själv. Claes hade redan åkt i förväg.

Känslorna som fyllde mitt hjärta, denna annars så soliga augusti dag, kändes obeskrivligt sorgsna och svåra att beskriva. Ensamhet. Tomhet. Förtvivlan. Sorg. Jag kände samtidigt en akut längtan att veva tillbaka tiden efter det som en gång varit och som inte kommer igen. Längtan tillbaka till när barnen var små och vi som föräldrar var behövda. Då alla tre barnen bodde hemma och vi var en enda stor härlig familj. Som bortblåst var alla utmaningar vi som småbarnsföräldrar ibland kände när tiden inte räckte till och logistiken och barnens behov fyllde varje tomrum. Längtan som jag kommer ihåg den just i dessa stunder, blickade ofta mot framtiden då barnen skulle växa upp, klara sig själva och vi som föräldrar skulle få mer vuxentid tillsammans. 
Vad hände egentligen, hur kunde tiden gå så fort! 

I samma ögonblick blev självömkan påtaglig.  En sorg sköljde över mig för att vi inte längre skulle få ha våra barn nära oss samt en rädsla över att inte kunna vara närvarande när det väl behövs. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle tycka så synd om mig själv, som just då. Det slog det mig inte ens att jag kanske borde tycka synd om barnen som blev lämnade, och inte tvärt om. Allt fokus var riktat mot mig själv och mina egen självömkan. 

Många tankar snurrade i mitt huvud. Till vilken nytta skulle vi åka tillbaka? Med alla tre barnen på en kontinent och vi på en helt annan. Tog vi verkligen rätt beslut? Är det verkligen värt det? Vad hände egentligen och hur kunde allt gå så snabbt? Plötsligt är alla barn utflugna och vi ska leva en vardag utan dem. Hur-kul-är-det känslan infann sig och jag började få kalla fötter. Tårarna som fyllde mina ögon och som förvandlade alla tidigare rationella beslut till en suddig dimma, kändes helt plötsligt ohanterliga att bära. Tårarna följde mig hela vägen till Jakarta.

Längtan ur olika perspektiv


Drygt tre veckor har passerat och jag har haft tid till både eftertanke och reflektion. Den första tanke jag försöker förstå är naturligtvis den sorg i hjärtat jag kände. En sorg som faktiskt fortfarande finns kvar inom mig. En odefinierbar sorg jag lite motvilligt har svårt att förstå. Att det var vi som lämnade barnen för fortsatta äventyr på andra sidan jorden är naturligtvis en förstärkande dimension som till viss del skapat skuldkänslor svåra att skaka bort.  Alla barnen mår bra och trivs med sina respektive liv. Varför känner jag sorg? Jag borde vara glad för att de vuxit upp till självständiga, ansvarstagande individer med egna och personliga drivkrafter. 

Det som kanske är mer rationellt att förstå är när ensamheten och tomheten blev ett faktum blev också den omedelbara reaktionen en längtan tillbaka till det förgångna. En längtan till trygghet och igenkänning som jag kunde relatera till. En tid som så här i efterskott bara minns med värme och glädje. 

En fråga jag ställt mig är om jag blir en bättre mamma av att krampaktigt stanna kvar i det förgångna. Mår mina barn bättre av att veta att jag sitter här på andra sida jorden och längtar efter dem, förlamad och oförmögen att njuta av livet här och nu???? Förmodligen inte. 
Jag älskar ju våra barn lika mycket oavsett om jag tillåter mig själv att samtidigt leva mitt liv. Jag vet ju att de har det bra. Och tack vare Face time och Skype kan vi faktiskt prata med varandra varje dag om vi vill. Hur länge vi vill tills internet blir svajigt och bryts!

Plötsligt inser jag att det finns inre drivkrater som hindrar mig från att gå vidare i processen. Men jag inser också att det är lika viktigt att våga bottna i dem innan jag kan gå vidare. Jag tillåter mig därför att stanna kvar i denna känsla ett tag till. När tiden är mogen kommer jag självklart gå vidare. Eller rättare sagt när jag självt bestämt mig för att gå vidare. Så mycket har jag lärt mig om mig själv i all fall. 

Jag tänker att längtan kan ju faktiskt ses från olika perspektiv, om jag bara har modet och öppenheten att se dem. Lika mycket är längtan i mitt fall mot det okända. Eller till det som tidigare varit omöjligt att göra på grund av olika omständigheter. Men det kan också innehålla en längtan till förnyelse och förändring. Lite samma sak fast på ett annat sätt. 

När känslorna får sväva fritt utan påverkan av mina för stunden fördomsfulla tankar börjar jag helt plötsligt få ny energi. Ryck upp dig, tänker jag! Njut av situationen och ta för dig. Snabbare än du tror är vi på hemmaplan igen. Barnen klarar sig alldeles utmärkt utan oss. Till och med kanske lite bättre än vad vi både hoppas och tror.  Jag får en stark önskan att utnyttja längtan som drivkraft framåt i stället för bakåt. Att våga blicka framåt och öppna dörren till en ny fas i livet. Våga kliva över tröskeln mot framtiden och det okända. Det som för mig symboliserar glädje, utveckling och äventyr. 
Precis som det förgångna gjort!

Inget blir ju bättre av att sitta här och destruktivt längta!









onsdag 25 januari 2017

Balans

Tisdag förmiddag. Hemkommen från ett skönt yogapass. Avslutat mitt kaffe och några brådskande mail. Tittar in i den glittrande poolen och njuter av takfläktens stilla bris som sakta vispar runt den varma luften i skuggan av altantaket. Funderar över var den här dagen kommer att erbjuda förutom några timmars volontärarbete på Claras skola tillsammans med Birgitta. Tankarna far iväg till både stora och små frågor. Vad ska vi ha till middag? Vad ska vi hitta på när nästa Sverige besök kommer? Vilka aktiviteter av "måste" karaktär behöver jag prioritera. Läsa Jakarta Post och aldrig sluta förundras över dagens utveckling inom lokal och global politik. Ganska härligt att kunna sitta här och kontemplera utan att känna mig stressad över att tiden inte ska räcka till.

Så här kan en dag i Jakarta gestalta sig. Det är lyxigt att få denna möjlighet till reflektion och att själv få bestämma över sin dag. Det gäller att njuta, tänker jag, samtidigt som jag funderar över livet där hemma. Vad hade jag gjort en helt vanlig tisdag i Stockholm. Förmodligen suttit i ett antal olika möten, skrivit PM eller stressat runt mellan olika aktiviteter. Ordet balans kommer till mig. Varför är det så svårt att hitta balans i vardagen?

Till skillnad från i Sverige kan balansen här falla över lite för mycket åt andra hållet, dvs jag kan ibland känna mig uttråkad. Det händer för lite och jag känner mig onyttig. Å andra sidan längtar jag inte tillbaka till hetsen och kampen mot klockan varje timme eller minut. Perioder i livet där logistik fyllde vardagen och stunder av stillhet inte fanns på agendan. Så varför klagar jag! Jag borde ju bara NJUTA!!!!!

Det här blogginlägget handlar om balans. Om obalans på grund av för lite aktiviteter, eller kanske bättre beskrivet som en känsla av att inte känna sig behövd.

Min erfarenhet visar att balans ofta är en fråga om tid. Har du allt för mycket tid du inte vet vad du ska göra av kan det skapa obalans. Har du allt för lite tid är det också ett bekymmer. Du blir lätt stressad och kan känna dig otillräcklig. Förutom tid, innehåller balans naturligtvis även faktorer som aktiviteter och prioriteringar. På alla stresskurser i Sverige lär man sig att i stressade situationer våga välja bort. Att säga nej till saker som inte är viktiga eller fyller sitt syfte. I stunder då tiden inte är en bristvara måste du våga addera aktiviteter som du tidigare kanske valt bort. Denna omprogrammering i hjärnan går inte av sig själv har jag lärt mig, utan behöver hjälp på vägen. Så vad kan jag själv göra för att hitta eller påverka min personliga balans? Det är något jag funderar över särskilt mycket dessa dagar då tiden är den största tillgången.

Min absolut största personliga motståndare är jag själv. Jag trivs bäst när det händer saker, när jag kan vara med och påverka, göra nytta, utvecklas eller möta människor som ger mig något. När dessa stunder av obalans infinner sig är det oftast när jag hamnar i "ofrivillig fri-tid". Stunder som kan upplevas som tid utan mening eller mål. När dessa stunder infinner sig, hur lätt är det inte då att surfa in på Facebook eller Instagram och låta sig matas av flödet från alla meningsfulla och roliga aktiviteter vänner världen över är upptagna med. Resor, middagar, jobbuppdrag eller annat. Och hur lätt är det inte då att hamna i en svacka av tankar som gärna förstärker känslan av ensamhet och att vara obehövd. Gärna också ringa min man och berätta hur synd det är om mig för att söka lite tröst. Men det sistnämna är som att kissa på sig. Det är skönt att få dela sin frustation men inte särskilt begåvat. Det här livet är ju självvalt och helt underbart de flesta stunderna.

Min egen medicin för att överbrygga den här formen av obalans är att sätta upp mål för dagen. Det innebär att jag också har en plan för "ofrivillig fri-tid". Vad jag menar här är inte 10 eller 30 min av oplanerad tid utan stunder av tristess. När allt är gjort som du planerat att göra och det känns som du tappat kompassen. Då timmarna fram till övriga familjemedlemmar kommer hem känns som en ocean av tid. Stunder av ensamhet som du gärna skulle vilja förvalta på ett kreativt sätt men där du tappat förmågan till egna initiativ. När dessa luckor av tid erbjuds har jag bestämt mig för att inte gå i fällan att öppna Facebook eller Instagram, eller ringa min man för den delen, utan unna mig en kopp kaffe och en god bok. Att inte känna mig onyttig utan tvärt om, njuta av stunden. Det är ju inte tiden i sig som är ett problem utan vad jag själv vill fylla den med. Att försöka fokusera i nuet och inte fundera så mycket framåt eller bakåt. Det är en konst vill jag lova och kräver träning.