Att komma utanför fasaden, till den riktiga världen utan skyddsnät. Det är då insikterna och perspektiven växer. Att för ett ögonblick titta in i denna hemska värld och inse hur förbaskat bra man har det. Det är alldeles för lätt att fastna i sin Expat bubbla. Bland luftkonditionerade shopping centrum, stora välmående hus och bilar eller i någon annan välfriserad miljö. Att bara stanna där och tro att allt fungerar som hemma. Det är som en kick i baken! Helt plötsligt vaknar man upp och undrar; Vad gör jag här? Vad kan jag bidra med som gör skillnad? Inte för de många människorna men kanske för någon eller några, där min insats kan innebära en tryggad framtid för någon annan.
I Jakarta lever mer än 13 miljoner människor. Varje dag producerar ca 6 000 ton sopor. Detta i en stad som helt saknar fungerande infrastruktur för sophantering. Där varken stat eller kommun har någon handlingsplan eller ansvar för sina sopor eller återvinning av miljöförstörande ämnen. Där de ansvariga helt lutar sig på den tradition från samhällets nedersta skikt som löser den dagliga renhållningen för stadens alla invånare.
Hit kommer fattiga familjer från centrala Java för att bo och jobba under fruktansvärda förhållanden. De har ingen sjukförsäkring, inga skyddskläder, reglerade arbetstider eller lagstadgad semester. De lever och jobbar bland soporna i hopp om att hitta återvinningsbara metaller eller plast som de kan sälja till den ovanför dem som äger eller hyr den landplätt de samlar sina sopor på. De jobbar sex dagar i veckan, från solens uppgång till sen kväll för ca 30 per dag. Det är alldeles för ofta även barnen tvingas hjälpa till i detta oändliga arbete.
Visste du att det tar ca 10 personer i tre veckor att hantera 1 ton sopor. Detta berg av sopor inbringar ca 1 200 kr till de familjer som hanterar soporna. Som referens kan nämnas att en aluminium burk ger en intäkt på ca 25 öre. Det är nu perspektiven och tankarna flyter upp!
Och det är när all denna information jag fått börjar sjunka in som också känslorna bubbla upp. Först infinner sig en förtvivlan för alla de familjer som tvingas leva under dessa omständigheter. Sedan kommer ilskan över de system och strukturer som inte lyckats ta ansvar för sitt land eller människorna som bor där. Och för att inte tala om den ilska jag känner för den miljöförstöring som landet bidrar till.
Den första reflektion vi gjorde, förutom alla obesvarade frågor från de ansvariga politikerna, var förstås varför barnen tvingas arbeta under dessa förhållanden. Varför går de inte i skolan?! Skolan är väl ändå gratis?!
Helt rätt, skolan är gratis för alla barn i Indonesien. Men för att gå i skolan måste familjen betala skoluniform till sina barn. Skolan kräver olika uniformer veckans alla dagar. Det innebär sex olika uniformer per elev och år. I tillägg måste familjen också bekosta alla skolböcker och annat nödvändigt skolmaterial. Total kostnad per elev och år i lågstadiet summerar till ca 465 kr. Och kostnaden stiger i takt med att eleven flyttar upp i klasserna. Inte undra på att dessa familjer får det svårt att skicka sina barn till skolan.
Som du förstår är det inte bara ett problem som landet måste lösa. Det finns utmaningar i flera nivåer. Sophanteringen är en stor utmaning. Men lika stor utmaning är skolsystemet som idag begränsar familjer från att skicka sina barn till skolan. Utan kostnadsfri utbildning till alla, kommer fortsättningsvis delar av Indonesiens folk kämpa för sin överlevnad.
Min absoluta övertygelse är att utbildning är den bästa medicinen som på sikt hjälper att bekämpa världens fattigdom. Och förhoppningsvis även bekämpa korruptionen. Jag får återkomma till det sistnämnda. Det kräver ett alldeles eget inlägg.
Några bilder från XS Project:
Vill du läsa mer om XS project eller se hur en Trash pickers i Jakarta lever, kopiera länkarna nedan:
http://www.xsproject-id.org/
http://www.bbc.com/news/magazine-16722186
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar