Vi vaknar rätt tidigt, det vill säga 5:30. Vi äter frukost och klär på oss. Vid 06:30 åker Clara till skolan och Claes till jobbet. Det är Untung, vår chaufför, som kör. Vi själva får/kan inte köra av försäkringsskäl. Efter en kopp kaffe eller två och lite tid framför datorn gör jag mig själv i ordning för en tur på stan, ett yogapass eller någon annan trevlig aktivitet tillsammans med mina nyvunna kompisar. Jag hoppas då på att Untung hunnit tillbaka från sin första runda i trafiken. Dagen flyter på och framåt eftermiddagen är det dags för Untung att hämta hem Clara från skolan och Claes från kontoret. Runt 18-tiden samlas familjen kring matbordet för gemensam middag. Därefter chattar Clara med sina kompisar hemma i Sverige. Jag själv och Claes brukar försöka "titta ikapp" alla svenska tv program och serier vi inte hunnit med samt gårdagens nyhetsflöde via SVT och TV4 play. Vid 22-tiden är det släkt i huset.
Jaha, tänker ni. Och vad är det som är så speciellt med detta? Jo det ska jag berätta. Och det handlar om logistik på hög nivå.
Det jag inte nämnde var den logistiska utmaning som kräver oanade talanger och stort mått av kreativitet för att få ihop det hela. Saken är den att vi endast har en bil (och en chaufför). Kommunala transporter finns över huvud taget inte att tillgå. Jakarta är förresten en av få huvudstäder som inte har tunnelbana. Motorcykel, moped eller cykel är en stor säkerhetsrisk och därför inget möjligt alternativ. Skolan ligger ca 20 - 60 min bort med bil (tiden varierar beroende av trafiken) och därmed går även möjligheten att själv gå till skolan bort.
Så då är frågan, hur löser man en situation då Claes ska åka till flygplatsen samtidigt som Clara ska till skolan och jag försöka hinna till min yogaklass? (Ja, ja det kan tyckas vara ett lyxproblem, men någon ska man ju sysselsätta sig med.) Det är inte helt självklart och flera alternativ är förstås möjliga. I morse fick vi alla gå upp kl 05:00 för att Untung skulle hinna köra oss runt till respektive ställe innan de åkte mot flygplatsen. Ett nödalternativ hade förstås varit taxi till skolan för att spara ca 20 min. Enda utmaningen är att taxichauffören oftast varken kan prata engelska eller hitta vägen. Vi vågade inte ta risken.
Det här är bara ett av många tidskrockar som vi dagligen utmanas av och löser på något underligt sätt. Men jag kan erkänna att det ibland skapar onödiga frustrationer i familjen. Inte minst hos mig själv. Och då slår mig tanken att detta är en icke fråga i Sverige. I alla fall i Stockholm där vi bor. Om bilen är upptagen har jag valmöjligheten att gå, åka T-bana eller cykla. Det är ingen stor fråga, jag bara löser det. Och det hindrar mig aldrig från att avstå något, möjligen omprioritera. Tänk vad små saker i vardagen kan påverka vardagen i stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar