Längtan

Det känns som evigheter sedan jag satt framför datorn för att skriva ett inlägg till dig som följer min blogg. Det har gått mer än ett halvår sedan sista inlägget och under tiden har det hunnit hända mycket.

Hela våren jobbade jag på svenska ambassaden i Jakarta som projektledare för det svenska statsbesöket till Indonesien. Tack till kungahuset som valde Jakarta som destination för sitt utgående besök just precis när jag var här. Vilken timing! Det var otroligt kul, lärorikt och inspirerande inte minst tack vare alla härliga kollegor på ambassaden samt övriga i den svenska delegationen som följde med på resan. Jag är otroligt tacksam för förtroendet och de minnen och erfarenheter jag för alltid kommer att bära med mig.

Efter en hektisk vår med heltidsarbete, långa och många timmar i bilen fram och tillbaka till jobbet, väntade en skön ledighet och sommar i Sverige. Det är alltid så härligt att få komma hem och andas frisk luft, hämta ny energi på landet,  träffa familjen, släkten och alla vänner. Som alltid har jag stora ambitioner att hinna allt jag saknat. Att träffa dem som betyder något och att ta igen allt jag missat under tiden jag varit borta. Men dessa höga ambitioner faller nästan alltid på eget grepp. Tiden är en bristvara, det är bara att inse. Att jag aldrig lär mig!

Allt gott har ett slut, så även denna sommar i Sverige. Dagen då man ska ta farväl och säga på återseende kommer snabbare än man tror! Plötsligt är den här, den dag som i början av sommaren kändes så avlägsen.

Just den här gången kändes det extra ledsamt att lämna Sverige

Som tidigare år skulle jag och Clara åka tillbaka till Jakarta i början av augusti för att hinna till skolstarten på JIS (Jakarta Intercultural School) i tid. Men inte i år. Clara checkade i stället in på internat vid Sigtuna Humanistiska Läroverk. Hon har valt att gå svenskt gymnasium och ta studenten på hemmaplan. Så när det väl var dags att lämna Sverige för den här gången fick jag åka tillbaka alldeles själv. Claes hade redan åkt i förväg.

Känslorna som fyllde mitt hjärta, denna annars så soliga augusti dag, kändes obeskrivligt sorgsna och svåra att beskriva. Ensamhet. Tomhet. Förtvivlan. Sorg. Jag kände samtidigt en akut längtan att veva tillbaka tiden efter det som en gång varit och som inte kommer igen. Längtan tillbaka till när barnen var små och vi som föräldrar var behövda. Då alla tre barnen bodde hemma och vi var en enda stor härlig familj. Som bortblåst var alla utmaningar vi som småbarnsföräldrar ibland kände när tiden inte räckte till och logistiken och barnens behov fyllde varje tomrum. Längtan som jag kommer ihåg den just i dessa stunder, blickade ofta mot framtiden då barnen skulle växa upp, klara sig själva och vi som föräldrar skulle få mer vuxentid tillsammans. 

Vad hände egentligen, hur kunde tiden gå så fort! 

I samma ögonblick blev självömkan påtaglig.  En sorg sköljde över mig för att vi inte längre skulle få ha våra barn nära oss samt en rädsla över att inte kunna vara närvarande när det väl behövs. Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle tycka så synd om mig själv, som just då. Det slog det mig inte ens att jag kanske borde tycka synd om barnen som blev lämnade, och inte tvärt om. Allt fokus var riktat mot mig själv och mina egen självömkan. 

Många tankar snurrade i mitt huvud. Till vilken nytta skulle vi åka tillbaka? Med alla tre barnen på en kontinent och vi på en helt annan. Tog vi verkligen rätt beslut? Är det verkligen värt det? Vad hände egentligen och hur kunde allt gå så snabbt? Plötsligt är alla barn utflugna och vi ska leva en vardag utan dem. Hur-kul-är-det känslan infann sig och jag började få kalla fötter. Tårarna som fyllde mina ögon och som förvandlade alla tidigare rationella beslut till en suddig dimma, kändes helt plötsligt ohanterliga att bära. Tårarna följde mig hela vägen till Jakarta.

Längtan ur olika perspektiv

Drygt tre veckor har passerat och jag har haft tid till både eftertanke och reflektion. Den första tanke jag försöker förstå är naturligtvis den sorg i hjärtat jag kände. En sorg som faktiskt fortfarande finns kvar inom mig. En odefinierbar sorg jag lite motvilligt har svårt att förstå. Att det var vi som lämnade barnen för fortsatta äventyr på andra sidan jorden är naturligtvis en förstärkande dimension som till viss del skapat skuldkänslor svåra att skaka bort.  Alla barnen mår bra och trivs med sina respektive liv. Varför känner jag sorg? Jag borde vara glad för att de vuxit upp till självständiga, ansvarstagande individer med egna och personliga drivkrafter. 

Det som kanske är mer rationellt att förstå är när ensamheten och tomheten blev ett faktum blev också den omedelbara reaktionen en längtan tillbaka till det förgångna. En längtan till trygghet och igenkänning som jag kunde relatera till. En tid som så här i efterskott bara minns med värme och glädje. 

En fråga jag ställt mig är om jag blir en bättre mamma av att krampaktigt stanna kvar i det förgångna. Mår mina barn bättre av att veta att jag sitter här på andra sida jorden och längtar efter dem, förlamad och oförmögen att njuta av livet här och nu???? Förmodligen inte. 

Jag älskar ju våra barn lika mycket oavsett om jag tillåter mig själv att samtidigt leva mitt liv. Jag vet ju att de har det bra. Och tack vare Face time och Skype kan vi faktiskt prata med varandra varje dag om vi vill. Hur länge vi vill tills internet blir svajigt och bryts!

Plötsligt inser jag att det finns inre drivkrater som hindrar mig från att gå vidare i processen. Men jag inser också att det är lika viktigt att våga bottna i dem innan jag kan gå vidare. Jag tillåter mig därför att stanna kvar i denna känsla ett tag till. När tiden är mogen kommer jag självklart gå vidare. Eller rättare sagt när jag självt bestämt mig för att gå vidare. Så mycket har jag lärt mig om mig själv i all fall. 

Jag tänker att längtan kan ju faktiskt ses från olika perspektiv, om jag bara har modet och öppenheten att se dem. Lika mycket är längtan i mitt fall mot det okända. Eller till det som tidigare varit omöjligt att göra på grund av olika omständigheter. Men det kan också innehålla en längtan till förnyelse och förändring. Lite samma sak fast på ett annat sätt. 

När känslorna får sväva fritt utan påverkan av mina för stunden fördomsfulla tankar börjar jag helt plötsligt få ny energi. Ryck upp dig, tänker jag! Njut av situationen och ta för dig. Snabbare än du tror är vi på hemmaplan igen. Barnen klarar sig alldeles utmärkt utan oss. Till och med kanske lite bättre än vad vi både hoppas och tror.  Jag får en stark önskan att utnyttja längtan som drivkraft framåt i stället för bakåt. Att våga blicka framåt och öppna dörren till en ny fas i livet. Våga kliva över tröskeln mot framtiden och det okända. Det som för mig symboliserar glädje, utveckling och äventyr. 

Precis som det förgångna gjort!

Inget blir ju bättre av att sitta här och destruktivt längta!