Entreprenörer!

En sak har slagit mig. Varför jagar vi hela tiden effektiviseringar i arbetslivet som i slutändan leder till färre jobbmöjligheter? Vi ersätter mänsklig arbetskraft med maskiner och robotar. Varför drivs vårt samhälle till viss del mot utanförskap för de som inte har turen att hitta ett jobb på grund av dessa rationaliseringar eller av andra orsaker?

Det kan låta som politisk propaganda, men det är inte mitt syfte. Jag vill bara stanna upp och fundera över om vi kanske ska omvärdera målet för balans. Har vågskålen måhända tippat över och skapat obalans mellan de som kan bidra och de som inte kan. Var går gränsen för mänskligt arbete kontra tekniska lösningar? Och var går gränsen för självservice kontra köpt service?

Här kryllar det av kreativa entreprenörer som ser behov och tar chansen till sysselsättning!

En reflektion jag gjort är att i Indonesien, som är ett utvecklingsland, lyckats bevara många arbetstillfällen. Detta måhända därför att det är en överlevnadsfråga för många då samhället inte erbjuder något socialt skyddsnät. Och för att arbetskraft fortfarande är billigt. Men också för att man inte kommit lika långt när det gäller effektiviseringskrav i näringslivet. Eller till viss del myndigheters krav om full kontroll. En sak är säker, aldrig har jag sett så många kreativa lösningar. Med sinnlig uppfinningsrikedom fångar den kreativa möjligheter och möter behov som skapats av samhällets strukturer.

Det vore förmätet att säga att Indonesien är ett perfekt land, på långa vägar inte. De har många brister där korruption är en av de ondaste företeelserna och där fattigdom är en del av vardagen. Min reflektion fokuseras endast mot de entreprenöriella drivkrafter som jag sett hos Indonesier. Något som jag vill dela med mig av och som förhoppningsvis kan inspirera den nyfikne.

Den här bilden är ett exempel på egenföretagare som du finner i nästan varje gatuhörn i hela Indonesien. Förmodligen inget som våra hälsovårdsmyndigheter skulle uppskatta, men en enklare variant av våra food trucks. Inga tillstånd krävs!

Ur denna serveras lättillgänglig snabbmat om man gillar friterad kyckling och ris! Jag lovar, man behöver inte leta länge, de står på rad och väntar på hungriga kunder. Morgon, middag och kväll.

Ett annat exempel är den cyklande skräddaren. Han som plingar i sin klocka när han cyklar förbi utanför på gatan. Den som vill ha sina byxor upplagda eller kanske en soffdyna lagad, springer glatt ut och stoppar honom för ett snabbt uppdrag. Symaskinen sitter på pakethållaren och drivs med en pedal.

Och det finns naturligtvis fler varianter på dessa mobila egenföretagare. Han som drar runt på en kärra med allt i allo prylar till hemmet, allt från sopkvastar, plasthinkar, oljor eller andra nödvändigheter.  Eller de två flickor som i söndags cyklade förbi med någon form av vätska som de sålde till hugade kunder men som jag fortfarande inte vet vad det är.
Lättillgängligt, enkelt och förhandlingsbart!

Eller den här killen som surrat fast 17 kg limeblad som han ska sälja í stan. Dessa limeblad används bl a för att göra tea.

Eller den här motorcykeln som fungerar som en rullande kiosk!
Varianterna är många och det är bara din fantasi som sätter gränserna.

Jag har tidigare nämnt att infrastrukturen har mycket kvar att önska här i Jakarta och som politikerna nu investerar mycket pengar i. Bland annat saknas trafikljus på många platser. Trafikkaos kan därför lätt uppstå. På utsatta ställen hittar man i stället unga män som dirigerar trafiken med varierande kvalitet. Deras inkomstkälla bygger på frivillig donation från varje bilist som låter sig dirigeras. En fiffig lösning på ett växande problem. Men tanken har slagit mig, vad händer den dagen Jakarta stad har investerat tillräckligt i trafikljus? Vad händer med dessa arbetstillfällen och människor då?

Går du in i en matbutik eller klädesaffär ser du minst 3-5 st på ett arbetstillfälle jämfört med Sverige. Personal som lägger äpplen i snygga högar i fruktdisken, servicepersonal som hjälper förvirrade kunder att hitta rätt i butiken, hämtar nya storlekar till provrummet eller som hjälper till att plocka varor i kassar vid utgången. Det finns personal i överflöd. Nästan alla butiker erbjuder dessutom home-delivery-service. Jag beställde gardiner till vårt nya hus för några veckor sedan. Firman jag köpte tyget av kom hem och måttade alla fönster, sydde dem och kom sedan hem och monterade upp gardinerna. Detta utan extra kostnad. Det kallar jag service. Självklart fick killen som utförde detta dricks, det förväntas och är en del av affärsmodellen. 

Min önskar är att vi inte ska rationalisera bort all denna mänsklig värme och service från riktiga människor! Låt oss i stället få njuta av ett vänligt leende från någon som vill addera värde genom att möta just mina behov. Mycket går att köpa för pengar men inte ett vänligt leende.

 Keep on smiling!